Kassakrav
Alla kreditinstitut i euroområdet är kassakravspliktiga. Kassakravet fastställer den del av tillgångarna som kreditinstituten ska hålla i den nationella centralbanken i sitt hemland. På kassakravsmedlen betalar Eurosystemet samma ränta som motparterna måste betala för den centralbanksfinansiering som tilldelas i de huvudsakliga refinansieringstransaktionerna. Kassakravet fastställs på basis av kreditinstitutens inlåning.
Kassakravet syftar till att jämna ut fluktuationerna i de korta penningmarknadsräntorna och vid behov öka kreditinstitutens efterfrågan på centralbanksfinansiering. Kassakravets utjämnande effekt på räntorna ligger däri att uppfyllandet av kassakravet beräknas på institutets genomsnittliga behållning på kassakravskontot under uppfyllandeperioder på ungefär en månad. Av den anledningen har slumpartade variationer i efterfrågan på centralbanksfinansiering i regel inte någon kraftig inverkan på de kortaste penningmarknadsräntorna.
Marknadsoperationer
Eurosystemet genomför marknadsoperationer för att reglera mängden centralbankspengar i det finansiella systemet. För all utlåning till kreditinstituten krävs tillfredsställande och särskilt definierade säkerheter. Syftet är att undvika uppkomsten av kreditförluster i Eurosystemets penningpolitiska operationer. Transaktionerna kan indelas i fyra kategorier: huvudsakliga refinansieringstransaktioner, långfristiga refinansieringstransaktioner, finjusterande transaktioner och strukturella transaktioner.
Genom sina huvudsakliga refinansieringstransaktioner som genomförs varje vecka sänder Eurosystemet signaler om räntepolitikens inriktning. Löptiden för transaktionerna är en vecka och de genomförs antingen som fastränteanbud eller som anbud till rörlig ränta. I fastränteanbud binds priset på centralbankspengar i förväg till en nivå som speglar den penningpolitiska inriktningen. I anbudsförfaranden till rörlig ränta uttrycks den penningpolitiska inriktningen genom en lägsta anbudsränta.
Långfristiga refinansieringstransaktioner med en löptid om tre månader genomförs i form av månatliga anbudsförfaranden. Dessa transaktioner utförs för att tillgodose den finansiella sektorns finansieringsbehov på längre sikt och syftar i regel inte till att påverka räntenivån.
Utöver ordinära likvidiserande transaktioner som genomförs varje vecka eller varje månad kan ECB utföra finjusterande transaktioner för att utjämna oväntade fluktuationer i banksystemets finansieringsbehov. Finjusterande transaktioner genomförs inte enbart för att tillföra marknaden likviditet utan även för att ta emot inlåning med fast löptid från kreditinstituten. Merparten av de finjusterande transaktionerna äger rum under de sista dagarna av uppfyllandeperioderna.
Vid behov kan Eurosystemet reglera kreditinstitutens likviditetsbehov genom långfristigare strukturella transaktioner. Emission av skuldförbindelser eller köp och försäljning av värdepapper kan tillgripas i detta syfte.
Stående faciliteter
Genom de stående faciliteterna erbjuder Eurosystemet de penningpolitiska motparterna en möjlighet att efter egen prövning jämna ut dagliga fluktuationer i sitt finansieringsbehov genom att göra insättningar över natten (inlåningsfaciliteten) eller få kredit över natten mot godtagbara säkerheter (utlåningsfaciliteten). På grund av slumpmässiga fluktuationer i balansposter som är oberoende av penningpolitiken är det inte möjligt att via marknadsoperationer tilldela exakt det totala likviditetsbelopp som kassakravet förutsätter. Vidare beror den dagliga efterfrågan på centralbanksfinansiering på penningmarknadens förmåga att fördela likviditeten jämnt mellan bankerna.
Inlåningsräntan är alltid lägre och utlåningsräntan högre än räntan på de huvudsakliga refinansieringstransaktionerna. Utlånings- och inlåningsräntan bildar en s.k. räntekorridor med en undre och övre gräns som begränsar fluktuationerna i interbankräntan över natten.