Eurosystemets viktigaste penningpolitiska instrument är de huvudsakliga refinansieringstransaktionerna, som Finlands Bank en gång i veckan genomför i enlighet med ECB-rådets beslut. Vid de huvudsakliga refinansieringstransaktionerna beviljar Finlands Bank sina kunder, dvs. godkända motparter, kredit mot säkerhet till en ränta som fastställs av ECB.
ECB publicerar årligen ett indikativt tidsschema för anbudsförfarandena vid Eurosystemets regelbundna marknadsoperationer. Vid behov jämnar Eurosystemet ut likviditeten på marknaden genom andra transaktioner.
Genom de stående faciliteterna kan Finlands Banks motparter på eget initiativ få kredit över natten mot godtagbar säkerhet eller göra insättningar över natten i Finlands Bank.
Kreditinstituten i Finland är skyldiga att hålla kassakravsmedel i Finlands Bank. Dessa tillgångar kan bankerna utnyttja för tillfällig likviditetsutjämning och interbankbetalningar. Kreditinstituten håller sina kassakravsmedel i banken antingen direkt på konton i eget namn eller indirekt via det centrala finansiella institutet för bankgruppen i fråga.
Styrräntor
Det viktigaste styrinstrumentet är de huvudsakliga refinansieringstransaktionerna. Genom räntan på dessa sänder systemet signaler om penningpolitikens inriktning. Förändringarna i räntan återspeglas kraftigt i de korta marknadsräntorna. De huvudsakliga refinansieringstransaktionerna genomförs som anbudsförfaranden med rörlig ränta enligt ett förfarande med multipel ränta. ECB-rådet sätter en undre gräns för ränteanbuden, en s.k. lägsta anbudsränta (= styrränta), som anger riktningen av penningpolitiken. Genom räntorna på sina stående faciliteter – utlåningsfaciliteten och inlåningsfaciliteten – sätter Eurosystemet också gränser för fluktuationerna i dagslåneräntan på interbankmarknaden.
Penningmarknadsoperationer
Penningmarknadsoperationerna spelar en viktig roll i Eurosystemets penningpolitik. De används för att styra räntor, reglera likviditetsförsörjningen på marknaden och sända signaler om penningpolitikens inriktning. Marknadsoperationerna genomförs i regel via de nationella centralbankerna på intitiativ av ECB. Transaktionerna kan indelas i fyra kategorier:
- De huvudsakliga refinansieringstransaktionerna är likvidiserande anbudstransaktioner som läggs ut en gång i veckan med en löptid på en vecka. De utförs av de nationella centralbankerna genom ett standardiserat anbudsförfarande. De huvudsakliga refinansieringstransaktionerna spelar en nyckelroll när det gäller att uppfylla syftet med Eurosystemets marknadsoperationer och genom dem tillgodoses merparten av den finansiella sektorns likviditetsbehov.
- De långfristiga refinansieringstransaktionerna är likvidiserande standardiserade transaktioner som läggs ut en gång i månaden med en löptid på tre månader. Syftet med transaktionerna är att tillföra motparterna likviditet med längre löptid. Med de långfristiga refinansieringstransaktionerna avser Eurosystemet i regel inte att sända några signaler till marknaden, och de utförs därför vanligtvis genom anbudsförfaranden med rörlig ränta.
- Finjusterande transaktioner utförs efter behov för att utjämna ränteeffekterna av oväntade likviditetssvängningar på marknaden. Transaktionerna genomförs antingen som snabba anbud eller bilaterala transaktioner. Bilaterala finjusterande transaktioner kan i undantagsfall på beslut av ECB-rådet utföras centralt av ECB.
- Strukturella transaktioner kan utföras i syfte att påverka Eurosystemets strukturella position gentemot den finansiella sektorn.
Stående faciliteter
Syftet med de stående faciliteterna är att sätta gränser för dagslåneräntans rörelser. De kan också användas till att sända signaler om inriktningen av penningpolitiken. Faciliteterna består av en utlåningsfacilitet och en inlåningsfacilitet som motparterna kan utnyttja på eget initiativ. Med utlåningsfaciliteten kan motparterna erhålla likviditet över natten från de nationella centralbankerna mot säkerhet. I praktiken sätter utlåningsräntan en övre gräns för dagslåneräntan på interbankmarknaden. Med inlåningsfaciliteten kan motparterna deponera medel över natten hos de nationella centralbankerna. Inlåningsräntan utgör i praktiken den undre gränsen för dagslåneräntan.
Kassakravssystem
Eurosystemets kassakravssystem tillämpas på kreditinstituten i euroområdet, och dess primära syfte är att jämna ut penningmarknadsräntorna och öka behovet av strukturell centralbanksfinansiering. Alla kreditinstitut måste deponera en viss del av sina tillgångar i den nationella centralbanken. På institutens innestående kassakravsmedel betalas samma ränta som gäller för de huvudsakliga refinansieringstransaktionerna.