Historiska finska sedlar och mynt

Genom tsar Alexander II:s nådiga manifest fick Finland den 4 april 1860 en egen myntenhet, mark, som var bunden till den instabila rubeln. Namnet mark motiverades bl.a. med att det var det äldsta kända ordet i Finland för pengar, ursprungligen namnet på en medeltida viktenhet.

Johan Vilhelm Snellman utnämndes 1863 till chef för finansexpeditionen i senatens ekonomiedepartement. Från denna post ledde han Finlands ekonomiska politik. Hans viktigaste bedrift var att han införde silvermyntfot för marken 1865, vilket stabiliserade markens värde.

Myntreformen gav ingen bestående lösning eftersom priset på silver började sjunka på 1870-talet och staterna övergick till guldmyntfot en efter en: Tyskland 1871, Danmark och Sverige 1873, Norge 1875 och Finland 1878. Ryssland övergick till guldmyntfot först 1897.

Inlösningen av sedlar mot guld upphörde i Finland 1915. Under perioden 1926–1931 tillämpades åter guldmyntfot, som upphörde under depressionen i början av 1930-talet. Efter detta har sedlar inte längre kunnat inlösas mot guld.

De historiska finska sedlarna speglar landets ekonomiska och politiska historia. På grund av bristen på silver i början av 1900-talet utökades sedelserien med sedlar i valörerna 1 mark och 25 och 50 penni. Under nationalromantikens tid var bildmotiven på de sedlar som Eliel Saarinen formgav och som infördes 1909 hämtade från Finlands natur, olika näringsgrenar, boskapsskötsel, skogsbruk och sjöfart. Självständighetstidens sedelserie (1922 års typ) associerar till klassicismen och människogestalterna återspeglar tron på en ljus framtid.

Historiska finska sedlar och mynt
1-markssedel av 1860 års typ

1-markssedel av 1860 års typ

Formgivare: Alexander Fadejev
Tillverkare: F.O. Liewendahls tryckeri
Finska litteratursällskapets tryckeri
F. Tilgmanns tryckeri
Format: ca 135 mm x 95 mm
Utgavs: 1860–1869
Ogiltig från 1.7.1945.

Finlands första marksedel (jämte motsvarande 3-markssedel). Interimistiskt betalningsmedel innan den första myntserien och den egentliga sedelserien gavs ut på 1860-talet.

100-markssedel, 1862 (av 1863 års typ)

100-markssedel, 1862 (av 1863 års typ)

Formgivare: Alexander Fadejev
Tillverkare: Preussens statstryckeri, Berlin
Format: ca 152 mm x 89 mm
Utgavs: 1863–1880-talet
Ogiltig från 1.7.1945.

Den högsta valören i Finlands första egentliga sedelserie. På framsidan företrädesvis svensk text, på baksidan finsk och rysk text.

500-markssedel, 1878 (av 1877 års typ)

500-markssedel, 1878 (av 1877 års typ)

Formgivare: Nilaus Fristrup (delvis utifrån A.F. Soldans skisser)
Tillverkare: H.H. Thieles tryckeri, Köpenhamn
Format: ca 201 mm x 130 mm (tryckt område)
Utgavs: 1878–1890-talet
Ogiltig från 1.7.1945.

Sedlarna, som var i bruk från 1870-talets mitt till 1880-talets slut och delvis in på 1890-talet, formgavs och trycktes i Köpenhamn. Den högsta valören, 500-markssedeln, sattes i omlopp då Finland övergick från silvermyntfot till guldmyntfot. 

5-markssedel av 1886 års typ

5-markssedel av 1886 års typ

Formgivare: Ferdinand Tilgmann,
Friedrich Wanderer
Tillverkare: Finlands Banks sedeltryckeri
Format: 138 mm x 80 mm
Utgavs: 1889–1890-talet
Ogiltig från 1.7.1945.

Den första sedel som tillverkades i Finlands Banks eget sedeltryckeri. Den förste chefen för tryckeriet (fram till 1909) var den kände tryckeriexperten, tyskfödde Ferdinand Tilgmann, som redan på 1860-talet varit med om att trycka de första marksedlarna.

500-markssedel av 1898 års typ

500-markssedel av 1898 års typ

Tillverkare: Bradbury, Wilkinson & Co,
London (framsidan), och
Finlands Banks sedeltryckeri (baksidan)
Format: 195 mm x 112 mm
Utgavs: 1898–ca 1910
Ogiltig från 1.7.1945.

Den högsta valören i den sedelserie som var i cirkulation för omkring hundra år sedan. På grund av sedeltryckningsteknikens utveckling började Finlands Bank oroa sig för sedlarnas säkerhet, och det kända engelska värdepapperstryckeriet Bradbury, Wilkinson & Co (verksamt 1824ÿ1984) kunde erbjuda en ny metod, som utvecklats av Musil von Mollenbruch och som grundade sig på specialtillverkade plåtar, färger och papper. Seriens formgivare är inte känd, men stilen är internationell, typisk för tiden. Sedlarnas baksida trycktes däremot i bankens eget sedeltryckeri. Sedelseriens motiv är skulpturerna på postamenten till Alexander II:s och J.L. Runebergs statyer i Helsingfors. 500-markssedeln har det mest kända bildmotivet, skulpturen Patria (även kallad Lex).

100-markssedel av 1909 års typ

100-markssedel av 1909 års typ

Formgivare: Eliel Saarinen
Tillverkare: Finlands Banks sedeltryckeri
Format: 170 mm x 102 mm
Utgavs: ca 1910–1917
Ogiltig från 1.7.1945.

Sedeln ingick i autonomitidens sista sedelserie, som var formgiven av arkitekt Eliel Saarinen. Serien representerar den nationalromantiska, jugendinspirerade stilen. Motivet med plöjare och hästar på 100-markssedeln för tankarna till takfresken i Finlands Nationalmuseums entréhall, "Ilmarinen plöjer ormåkern" målad av Akseli Gallen-Kallela. 1000-markssedeln var den högsta valören i serienoch dess köpkraft motsvarade nästan 20 000 nutida mark. För första gången stod de finskspråkiga texterna först på sedlarna. – År 1918 utgavs en version av serien utan ryska statsbeteckningar och ryska texter.

1000-markssedel av 1922 års typ

1000-markssedel av 1922 års typ

Formgivare: Eliel Saarinen
Tillverkare: Finlands Banks sedeltryckeri
Format: 204 mm x 120 mm
Utgavs: 1922–1945
Ogiltig från 16.2.1946

Den högsta valören i det självständiga Finlands första egentliga sedelserie. Sedelns allmänna utseende associerar till 1920-talets klassicism med vissa bevarade jugenddrag. De nakna människogestalterna på sedeln väckte på sin tid motstridigakänslor. Den förandligade stämningen på 1000-markssedeln, där en grupp människor bärande en girland vandrar mot endisig sjöstrand, Finlands ljusa framtid, har ibland rentav kopplats samman med "De saligas följe" på Magnus Enckells altarfresk och medHugo Simbergs läktarfriser i Tammerfors domkyrka. – Sedlarna var försedda med beteckningen Litt. A från och med 1929, Litt. C från och med 1931 och Litt. D från och med 1939. År 1946 börjadeen något mer rödskiftande version av sedeln av 1945 års typ utges; denna var försedd med beteckningarna Litt. A och Litt. B och gavs ut fram till 1955. 

5000-markssedel, 1939 (av 1940 års typ)

5000-markssedel, 1939 (av 1940 års typ)

Formgivare: Aarne Karjalainen
Tillverkare: Finlands Banks sedeltryckeri
Format: 204 mm x 120 mm
Utgavs: 1940–1945
Ogiltig från 16.2.1946.

På 1930-talet uppstod ett behov av en sedel av högre valör än 1000 mark. Förberedelserna för utgivningen av 5000-markssedeln inleddes 1937, och sedelmodellengodkändes i oktober 1939. På grund av krigsförberedelserna var behovet av det nya betalningsmedlet akut,och därför utgavs först interimistiska 5000-markssedlar genom genom s.k. övertryck på 500-markssedlar. Den egentliga sedeln gavs ut efter vinterkriget i maj 1940. Sedeln var den första som hade ett porträtt av en historisk person,J.V. Snellman. Med sedeln infördes också en tryckteknisk nyhet, s.k. iristryck: färgen övergick successivt från mörkblått till blårött. – År 1946 började en brunaktig version av sedeln med beteckningen Litt. A. ges ut, och denvar i omlopp fram till 1955.

1000-markssedel av 1955 års typ

1000-markssedel av 1955 års typ

Formgivare: Tapio Wirkkala
Tillverkare: Finlands Banks sedeltryckeri
Format: 142 mm x 69 mm
Utgavs: 1956–1962
Ogiltig från 1.1.1994.

Sedeln ingick i den sista serien sedlar i gamla mark. Den högsta valören var 10 000 mark. Från och med denna serie har alla marksedlar haftsamma format. En myntreform genomfördes 1963, då 100 gamla mark ersattes av en nymark. Sedeltypernaändrades då knappast alls; mindre ändringar gjordes först under andra hälften av 1970-talet.

500-markssedel av 1975 års typ

500-markssedel av 1975 års typ

Formgivare: Paavo Huovinen och andra konstnärer vid Finlands Banks sedeltryckeri
Tillverkare: Finlands Banks sedeltryckeri
Format: 142 mm x 69 mm
Utgavs: 3.9.1975–1987
Ogiltig från 1.1.1994.

På 1970-talet blev det åter nödvändigt att få en sedel av högre valör än de dåvarande. 500-markssedeln pryds av president Urho Kekkonens porträtt och gavs ut på presidentens 75-årsdag. Motivet på framsidan består dessutom av ett vinterlandskap från Vuokatti,medan baksidan upptar Finlands vapen och landets allahistoriska landskaps vapen.

1-marksmynt, 1865 (av 1861 års typ)

1-marksmynt, 1865 (av 1861 års typ)

Formgivare: Alexander Fadejev
Tillverkare: Myntverket i Finland
Legering: 86,8 % Ag, 13,2 % Cu
Vikt: 5,18 g
Diameter: 24 mm
Präglingsår: 1864–1867, 1870 (sällsynt), 1872, 1874, 1890, 1892, 1893, 1907, 1908, 1915
Ogiltigt från 1.1.1994.

Ett silvermynt i myntserien från autonomitiden. År 1865 knöts den finska marken till silver(under rubeltiden hade inlösen mot silver upphört efter Krimkrigets utbrott på 1850-talet), och marken blev en självständig valuta i förhållande till rubeln – medan rubeln alltjämt var knuten till pappersmynt – (markens värde motsvarade från början, dvs. 1860,en fjärdedels rubel). – Övriga silvermynt i serien var 2 mark, 50 penni och 25 penni.

10-pennismynt, 1865 (av 1861 års typ)

10-pennismynt, 1865 (av 1861 års typ)

Formgivare: Alexander Fadejev
Tillverkare: Myntverket i Finland
Legering: 100 % Cu
Vikt: 12,8 g
Diameter: 30 mm
Präglingsår: 1865–1867, 1875, 1876,
1889–1891, 1895–1900, 1905, 1907–1917
Ogiltigt från 1.1.1994.

Ett kopparmynt i myntserien från autonomitiden. – Övriga kopparmynt i serien var 5 penni och 1 penni. På myntens frånsida återfinns begynnelsebokstaven i storfurstens namn (Alexander II, Alexander III eller Nikolaj II). Efter marsrevolutionen 1917 präglades mynt försedda med Rysslands okrönta vapen.

20-marksmynt, 1891 (av 1877 års typ)

20-marksmynt, 1891 (av 1877 års typ)

Formgivare: ?
Tillverkare: Myntverket i Finland
Legering: 90 % Au, 10 % Cu
Vikt: 6,45 g
Diameter: 21,3 mm
Präglingsår: 1878–1880, 1891, 1903, 1904, 1910–1913
Ogiltigt från 1.1.1994.

Finland övergick från silvermyntfot till guldmyntfot 1878. Därigenom blev Finland en del av det internationella systemet med guldfot, som upprätthölls fram till första världskriget. Den finska marken motsvarade till sitt värde franska guldfrancen. – Inlösen av sedlar mot guld upphörde i Finland 1915. Finland återinförde guldmyntfot 1926 men frångick den 1931 på grund av depressionen. Efter detta har sedlar inte längre kunnat inlösas mot guld.

1-marksmynt, 1921 (av 1918 års typ)

1-marksmynt, 1921 (av 1918 års typ)

Formgivare: I.G. Sundell
Tillverkare: Myntverket i Finland
Legering: 75 % Cu, 25 % Ni; 100 % Cu; 100 % Fe
Vikt: 5,1 g (1921–1924); 4 g / 3,5 g (1928-1952)
Diameter: 24 mm (1921–1924); 21 mm (1928–1952)
Präglingsår: 1921–1952
Ogiltigt från 1.1.1994.

Myntet ingick i det självständiga Finlands första myntserie. Det kallades allmänt nickelmark, trots att legeringen till största delen bestod av koppar. Myntets diameter var först 24 mm (dvs. lika stor som på 1-marksmyntet från autonomitiden och 1-marksmyntet från 1960-talet) men förminskades senare till21 mm. Under och efter andra världskriget präglades myntet vissa år i koppar och vissa år i järn. – Ursprungligen s.k. nickelmynt i serien var också 50 penni och 25 penni.

10-pennismynt, 1922 (av 1918 års typ)

10-pennismynt, 1922 (av 1918 års typ)

Formgivare: I.G. Sundell
Tillverkare: Myntverket i Finland
Legering: 100 % Cu
Vikt: 5 g
Diameter: 22 mm
Präglingsår: 1919–1924, 1926–1931, 1934–1940
Ogiltigt från 1.1.1994.

Myntet ingick i det självständiga Finlands första myntserie. De lägsta valörerna (10 penni, 5 penni och 1 penni) tillverkades i koppar. 

200-marksmynt av 1926 års typ

200-marksmynt av 1926 års typ

Formgivare: I.G. Sundell
Tillverkare: Myntverket i Finland
Legering: 90 % Au, 10 % Cu
Vikt: 8,42 g
Diameter: 22,5 mm
Präglingsår: 1926
Ogiltigt från 1.1.1994.

Finland hade guldmyntfot för andra gången 1926–1931 (jfr 20-marksmyntet från 1891). Guldmynten (200 mark och 100 mark) hade under denna period dock endast symboliskbetydelse och användes inte i betalningsrörelsen. Sedlarna var inte heller längre försedda med text om inlösen mot guld. 

10-marksmynt, 1929 (av 1928 års typ)

10-marksmynt, 1929 (av 1928 års typ)

Formgivare: I.G. Sundell
Tillverkare: Myntverket i Finland
Legering: 92 % Cu, 6 % Al, 2 % Ni
Vikt: 8 g
Diameter: 27 mm
Präglingsår: 1928–1932, 1934–1939
Ogiltigt från 1.1.1994.

10-marksmyntet ingick i den myntseriei aluminiumbrons (20 mark, 10 mark och 5 mark) som gavs ut i slutet av 1920-talet och som under många år ersatte motsvarande sedlar (20-markssedelnvar dock fortsättningsvis i omlopp). Under och efter andra världskriget togs sedlarna åter i allmänt bruk (5-marksmyntet återinfördes under andra hälften av 1940-talet och tillverkades dåi olika mässingslegeringar).

50-marksmynt, 1956 (av 1952 års typ)

50-marksmynt, 1956 (av 1952 års typ)

Formgivare: P.U. Helle
Tillverkare: Myntverket i Finland
Legering: 93 % Cu, 5 % Al, 2 % Ni
Vikt: 5,5 g
Diameter: 25 mm
Präglingsår: 1952–1956, 1958, 1960–1962
Ogiltigt från 1.1.1994.

50-marksmyntet ingick i den sista serien mynt i gamla mark. 20- och 10-marksmynten i serien tillverkades i samma legering av aluminium och brons som 50-marksmyntet;5- och 1-marksmynten präglades i järn. – Mynten gavs ut i penni från 1963 till början av 1990-talet.

1-marksmynt, 1965 (av 1964 års typ)

1-marksmynt, 1965 (av 1964 års typ)

Formgivare: Olof Eriksson, Heikki Häiväoja
Tillverkare: Myntverket i Finland
Legering: 35 % Ag, 57 % Cu, 8 % Zn
(präglingsår 1964–1968);
75 % Cu, 25 % Ni
(präglingsår 1969-1993)
Vikt: 6,4 g (1964-1968);
6,1 g (1969-1993)
Diameter: 24 mm
Präglingsår: 1964–1993

Utformningen av 1-marksmyntet var resultatet av en tävling där förslagen från två deltagare kombinerades. Myntet hade traditionellt format med lika stor diameter som 1-marksmynten från autonomitiden och början av självständighetstiden. Först tillverkades myntet i en silverlegering, men då präglingskostnaderna steg på grund av inflationen upphörde präglingen i silver 1969. – På 1970-talet började 5-marksmynt (av 1972 och 1979 års typ) utges. – Dessa mynt ersatte sålunda i praktiken 1- och 5-markssedeln.