Chefdirektör Erkki Liikanen: Livskraftigt samarbete mellan nordiska centralbanker, Svartå 27.1.2011

Chefdirektör Erkki Liikanen, Finlands Bank
Magma-akademins seminarium

Svartå 27.1.2011

 

 

Mina damer och herrar,
tack så mycket för den vänliga inbjudan att delta i Magna-akademins seminarium här på Svartå slott.

 

Min avsikt är att belysa samarbetet mellan de nordiska centralbankerna; ett samarbete som har långa traditioner och som fortfarande är synnerligen livskraftigt.

 

Jag ska granska de nordiska ländernas olika integrationspolitiska lösningar, i synnerhet då det gäller inställningen till den ekonomiska och monetära unionen EMU, och försöka förklara varför vårt samarbete är intensivt trots att valutaregimerna skiljer sig mellan de olika länderna. Vårt gemensamma intresse för Baltikum spelar här en viktig roll.

Till slut ska jag tala om vart utvecklingen nu är på väg, efter finanskrisen, då många internationella samarbetsformer omprövas. Bland annat har ett nytt organ, Europeiska systemrisknämnden, sett dagens ljus.

Jag noterar att Tankesmedjan Magma i enlighet med sin strategi ska "bana väg för nytänkande kring svenskans framtid i Finland". På den punkten är jag rädd för att göra er besvikna.

 

Jag tillhör en generation för vilken tvåspråkigheten är något helt naturligt. Vi har två nationalspråk i Finland, finskan och svenskan. För mig känns det som en självklarhet att alla skolelever i Finland ska få lära sig åtminstone grunderna i det andra nationalspråket. Självfallet ska var och en, såväl finsk- som svenskspråkig, få service på sitt modersmål av myndigheterna. Och att svenskan – eller skandinaviskan – är en grundbult i det nordiska samarbetet hoppas jag att ska stå klart i mitt anförande i dag.

 

Samarbetet mellan de nordiska centralbankerna har långa traditioner. Sverige, Norge och Danmark ingick mellan 1873 och 1924 i den så kallade skandinaviska myntunionen. I praktiken handlade det om en koppling till guldet, så att den svenska, norska och danska kronan alla var värda lika mycket. Det fanns till och med förslag om att grunda en gemensam penningpolitisk myndighet med säte i Göteborg, men det förlaget förverkligades aldrig.

 

Sveriges Riksbank, Norges Bank och Danmarks Nationalbank har hållit gemensamma möten åtminstone sedan år 1916, men troligen ännu längre. Så småningom infördes en tradition med årliga möten. Finlands Bank kom med i samarbetet år 1933 och Landsbanki Island år 1937.

 

Då samarbetet efter några års paus fortsatte efter andra världskriget var en återkommande fråga hur valutakurserna skulle fastställas. Politiskt sett var Finland hårt pressat av Sovjetunionen, men det förhindrade inte att traditionen med nordiska centralbanksmöten fortsatte. Och Finland kom i ett tidigt skede med i Internationella valutafonden IMF och i Världsbanken. Finlands Banks historia, som publiceras senare detta år, kommer att kasta mycket nytt ljus över det här viktiga skedet i Finlands historia.

 

Det nordiska centralbankssamarbetet var länge den kanske viktigaste konkreta kanalen för samarbete utanför de nationella gränserna. Forumet utnyttjades också tidvis till att inbjuda representanter för centralbanker utanför den egna kretsen, till exempel från Bank of England.
I takt med den internationella utvecklingen och den europeiska integrationen har samarbetet mellan de nordiska centralbankerna och centralbankscheferna förändrats, men det har fortfarande varit rätt intensivt. Samarbetet har präglats av en informell anda och kanske också spontanitet och måhända mindre av byråkrati. Detsamma gäller det nordiska centralbankssamarbetet på avdelningsnivå. Också det har fortbestått trots att de internationella kontakterna har ökat markant särskilt för de nordiska länder som hör till EU.

 

En utvecklingstendens under senare år har varit att också cheferna för de nordiska tillsynsmyndigheterna så som Finansinspektionen har deltagit i mötena.

 

Förutom de mera formella mötena, som vanligen hålls på sommaren enligt en rotationsordning, har centralbankscheferna redan under en längre tid samlats till middag ungefär fyra gånger per år, i regel i någon av de nordiska huvudstäderna. Senast träffades vi över middag i Helsingfors i december, då vi avtackade vår norska kollega som gick i pension.

Låt mig understryka att samarbetet mellan de nordiska centralbankerna och tillsynsmyndigheterna fortfarande är av stor substantiell betydelse. I en situation där integrationen på finansmarknaden i Norden blir allt djupare med flera stora gränsöverskridande banker och försäkringsbolag, är det viktigt att också myndigheterna samarbetar. Ett exempel på detta är ett samarbetsavtal gällande finansiell stabilitet som i somras undertecknades mellan centralbankerna, tillsynsmyndigheterna och finansministerierna i de nordiska och de baltiska länderna.

 

De nordiska länderna har valt olika lösningar då det gäller den europeiska integrationen och euron. Finland är med i både EU och EMU. Sverige är med i EU men har kvar sin krona som flyter fritt, och Riksbanken har ett inflationsmål. EU-landet Danmark har valt en annan lösning: landet har kvar sin nationella valuta men den är strikt bunden till euron. Det råvarurika Norge är ett specialfall; landet står utanför EU och centralbanken i Oslo driver sin penningpolitik utgående från ett inflationsmål. Island har för sin del blivit så skakat av finanskrisen att landet har ansökt om medlemskap i EU.

 

Poängen är att så länge finanspolitiken och till exempel konkurrenspolitiken har skötts på ett ansvarsfullt sätt så har de nordiska länderna kunnat välja sin valutakursregim ganska fritt, utan att det skulle ha försvårat samarbetet.

 

I mötena mellan de nordiska centralbankscheferna talar vi av tradition alltid svenska eller skandinaviska. Med jag måste medge att vi i ett skede gjorde ett undantag. Hösten 2008 då finanskrisen var som värst övergick vi i diskussionerna till engelska då det handlade om siffrorna i det konkreta stödet till Island. Norge, Danmark och Sverige ingick ett så kallat swap-avtal med islänningarna, för att stödja Islands ekonomi. Också Finland och Finlands Bank fanns med på ett hörn genom att Eurosystemet – dvs. Europeiska centralbanken och de nationella EMU-centralbankerna – också var deltagare i processen.

 

En tredje aspekt på det nordiska samarbetet är att vi har haft gemensamma intressen då det gäller Baltikum. Dels har vi samarbetet inom ramen för den nordisk-baltiska ländergruppen i IMF och dels har speciellt svenska och danska banker gjort stora placeringar i de baltiska länderna. Den realekonomiska krisen i Estland, Lettland och Litauen blev mycket djup i efterdyningarna av finanskrisen men det glädjer mig att det nu ser betydligt ljusare ut. Och naturligtvis är det ett stort glädjeämne att Estland vid årsskiftet blev det sjuttonde medlemslandet i den ekonomiska och monetära unionen.

 

Ett intressant skede inleddes vid nyåret 2011 då Europeiska systemrisknämnden (ESRB) såg dagens ljus. Systemrisknämnden leds av ECB-chefen Jean-Claude Trichet och där sitter cheferna för de nationella centralbankerna och finansinspektionerna. ESRB är en ny konstruktion som har skapats i efterdyningarna av finanskrisen, och som namnet säger har den ansvar för övervakningen av systemriskerna på den europeiska finansmarknaden. Riksbankschefen Stefan Ingves valdes till ordförande för ESRB:s Advisory Technical  Committee, den rådgivande tekniska kommittén.

 

Ur ett nordiskt perspektiv är det positivt att också Sverige och Danmark är med i systemrisknämnden, trots att de inte är med i EMU.

 

Sedan Finland blev medlem i Europeiska unionen 1995 har det nordiska samarbetets relativa tyngd minskat, det ska medges. För Finland och Finlands Bank har medlemskapet i EMU från och med 1999 naturligtvis varit mycket viktigt.

 

Beträffande samarbetet mellan i synnerhet de nordiska EU-länderna har det ibland gnisslat lite i relationerna. Det är ju ett faktum att de integrationspolitiska lösningarna skiljer sig från land till land. Icke desto mindre lever det regionala samarbetet i Norden i allra högsta grad kvar. Det är naturligt att länder som är varandras geografiska grannar är betydande handelspartners och att det förekommer ett livligt handelsutbyte och turism över gränserna. Att vi kan sköta kontakterna till våra nordiska grannar på ett av våra två nationalspråk tycker jag att är en stor fördel och styrka för oss i Finland.

 

Engelskan tenderar att bli koncernspråk i nordiska storbolag och också i kontakten mellan myndigheterna blir det allt mer engelska, i synnerhet då de baltiska länderna kommer med. Men speciellt med tanke på de informella kontakterna till Sverige, Norge och Danmark är det viktigt att finländska tjänstemän också i fortsättningen behärskar svenska. Kan en finländare förstå Sverige om han eller hon inte alls förstår svenska?

 

Finlands Bank är en av ytterst få institutioner som fortfarande ordnar enspråkigt svenska möten med olika stakeholders så som svenska riksdagsgruppen och svenska Yle. Men också hos oss är det ett problem att de yngre tjänstemännen inte kan svenska på samma sätt som äldre generationer.

 

Tvåspråkigheten inom den offentliga sektorn måste vara levande så att landets svenskspråkiga befolkning får service på sitt modersmål. Det är något som Finlands Bank håller fast vid både som nationell monetär myndighet och som medlem av Eurosystemet. Detta ska gälla allt från internetsidor till årsberättelser och broschyrer och personliga kontakter med myndigheterna. Och kontakterna till Åland och ålänningarna sköts självfallet på svenska.

 

Tack för uppmärksamheten!