Prisstabilitet kan uppfattas som ett läge där förändringar i den allmänna prisnivån inte behöver beaktas i samband med konsumtions- och investeringsbeslut. När prisstabilitet råder är inflationen måttfull och förutsebar. Eurosystemets viktigaste bidrag till att uppnå ett gynnsamt ekonomiskt klimat och en hög sysselsättningsnivå är att, genom penningpolitiken, se till att priserna är stabila.
Snabb inflation och deflation är fenomen med negativa konsekvenser för ekonomin. Inflation definieras såsom en allmän ökning av priserna på varor och tjänster som leder till en försämring av penningvärdet, dvs. nedsatt köpkraft. Deflation definieras ofta som motsatsen till inflation, dvs. en kontinuerlig nedgång i den allmänna prisnivån.
Snabb inflation har många negativa konsekvenser. En förändring i inflationstakten leder till sämre prisinformation, vilket kan urholka de ekonomiska besluten och därmed leda till avtagande ekonomisk tillväxt. En instabil prisutveckling skapar också orättvisor, eftersom den slumpmässigt påverkar värdet av besparingarna mätt i pengar och drabbar därför spararna i synnerhet. Osäkerhet om inflationsutvecklingen leder också till ökade riskpremier, vilket höjer räntorna.
Deflation betraktas som ett ännu skadligare fenomen än inflation. Den allmänna pris- och lönenivån sjunker medan penningvärdet stiger. Vid deflation måste skulder betalas tillbaka med pengar som är mer värda än då lånen lyftes, och därför har deflation ofta lett till skuldkriser och fler konkurser.
Ju mer inflationen stiger i genomsnitt, desto mer ökar fluktuationerna i inflationen och osäkerheten kring inflationsutvecklingen. Prisstabilitetsmålet sätts därför ofta så nära noll som möjligt. Men en mycket låg inflation är också förknippad med risker. Nominella priser och löner är stela och därför ofta svåra att beräkna. Följaktligen underlättar en förutsebar svag inflation sådana relativa prisförändringar som är viktiga för en balanserad ekonomisk utveckling. Mätfel uppåt har också upptäckts i de vanligaste inflationsmåtten.
I euroområdet kan prisstabilitet bäst upprätthållas med ett inflationsmål på 2 % på medellång sikt. Bäst lämpat för att mäta priserna för att bedöma om prisstabilitetsmålet har uppnåtts är det harmoniserade konsumentprisindexet (HIKP). ECB-rådet har inlett ett flerårigt projekt för att införliva kostnaderna för ägarboende i HIKP, vilket bättre skulle spegla den inflationstakt som är betydelsefull för hushållen. ECB-rådet börjar redan nu i sina penningpolitiska bedömningar ta hänsyn till kompletterande inflationsmått som inbegriper preliminära uppskattningar av kostnaderna för ägarboende.
ECB:s penningpolitiska strategi är inriktat på ett medellångt perspektiv. Den beaktar att inflationen oundvikligen avviker något från målet på kort sikt och att penningpolitikens genomslag på ekonomin och inflationen sker med viss eftersläpning och präglas av osäkerhet. När penningpolitiken utövas flexibelt på medellång sikt, kan hänsyn tas till att det är ändamålsenligt att reagera på avvikelser från inflationsmålet från fall till fall beroende på avvikelsernas orsak, storlek och varaktighet.
Målet är att inflationen ligger tillräckligt mycket över noll, vilket erbjuder en säkerhetsmarginal mot risken för deflation. Det har en positiv inverkan på den trendmässiga utvecklingen av de nominella räntorna och gör det möjligt att sänka styrräntorna när utvecklingen försämras.
För att upprätthålla symmetrin i inflationsmålet på 2 % anser ECB-rådet det viktigt att ta hänsyn till konsekvenserna av den effektiva nedre gränsen för räntorna. När räntenivån i ekonomin närmar sig sin faktiska nedre gräns, krävs särskilt kraftfulla eller långvariga penningpolitiska åtgärder för att avvikelsen från tvåprocentsmålet inte ska stabiliseras. Under övergångsfasen kan inflationen också ligga något över inflationsmålet på 2 %.