Chefdirektör Erkki Liikanen
Finsk-svenska handelskammaren, Stockholm 15.10.2007 kl. 12.00

Likheter och skillnader mellan de nordiska EU-ekonomierna

Figur 1. Likheter och skillnader mellan de nordiska EU-ekonomierna
Figur 2. Penningpolitik

Finland, Sverige och Danmark har alla olika penningpolitik. Finland har tillsammans med de andra länderna inom euroområdet gått in för en gemensam penningpolitik, och har euron som sin valuta. Sverige har sin krona och en egen penningpolitik som baserar sig på inflationsmål. Danmark har också sin krona kvar, men har i motsats till Sverige valt att knyta kronans kurs till euron.

Figur 3. Folket uppskattar euron i Finland

Således har vi tre läroboksexempel på olika monetära regimer i de nordiska EU-länderna; vi har ett land (Finland) som har valt att ansluta sig till en valutaunion; ett land (Danmark) som valt att hålla sin egen valuta men att koppla denna till euron via ERM II-samarbetet; samt ett land (Sverige) som har valt att hålla sin nationella valuta samt att föra en självständig penningpolitik med direkt inflationsmål och flytande växelkurs.

Norges penningpolitiska regim är nära den svenska. Det samma kan sägas om Island, men Island avviker såtillvida att man där har haft en större grad av känslighet visavi det som händer med valutorna i de så kallade växande ekonomierna. Jag kommer i fortsättningen att förenkla analysen och koncentrera mig på Finland, Sverige och Danmark, de nordiska EU-ekonomierna, väl medveten om att också Norge och Island naturligtvis är nordiska ekonomier.

Likheter mellan de nordiska länderna

1. BNP-tillväxt
Den ekonomiska utvecklingen i Finland, Sverige och Danmark, har varit stark under de senaste åren. Utvecklingen har också varit mycket likadan, överraskande likadan, i dessa tre länder, och man frågar sig hur det här är möjligt?

Figur 4. Tillväxttakten i BNP

De nordiska ländernas BNP-tillväxt har jämfört med övriga västeuropeiska länders tillväxt varit mycket stark under de senaste åren. I början av 2000-talet upplevde alla tre EU-länder en ekonomisk svacka, men därefter har utvecklingen varit stark.

Under år 2006 växte både Finlands och Danmarks ekonomier med över 5 % per år och Sveriges ekonomi växte med nästan 5 %. Ur bilden framgår att speciellt den finländska och den svenska utvecklingen är nära anknutna till varandra, medan den danska ekonomins utveckling ibland, till exempel under år 2005, avviker från de övrigas.

2. Produktiviteten
De senaste årens högre BNP-tillväxt i Sverige och Finland än i euroländerna i genomsnitt härrör sig främst från den snabbare tillväxten i arbetsproduktiviteten.

Vad ligger då bakom denna utveckling? Varför har arbetsproduktiviteten utvecklat sig så gynnsamt hos oss?

Figur 5. Branschvisa bidrag till arbetets produktivitet

Generellt sett har tillväxten som härrör sig från det som kallas fördjupning i informations- och kommunikationsteknikkapitalet varit större i de nordiska länderna än i euroområdet generellt. De nordiska länderna har såväl ökat sin användning av IKT som utnyttjat IKT för omorganisering och effektivering. Nordiska företag har utnyttjat IKT för att höja produktiviteten både inom servicenäringar som inom traditionellare näringsgrenar.

Nyligen har empirisk forskning påvisat att investeringar i informations- och kommunikationsteknik, IKT, märkbart har påverkat produktivitetstillväxten i USA. Det här ger stöd åt teorin om att den skandinaviska produktivitetsökningen kunde härstamma från högre satsningar på IKT.

Också de stora satsningarna på utbildning och forskning har troligtvis spelat en avgörande roll för utvecklingen i arbetsproduktiviteten.

Sveriges och Finlands produktivitetsutveckling har skilt sig från Danmarks. Som ni ser på bilden har Finlands och Sveriges utveckling under åren 1995-2004 varit mycket jämn och på en väldigt hög internationell nivå. Sveriges arbetsproduktivitet har dock ökat mera i handel och transport medan Finlands arbetsproduktivitetsökning koncentrerat sig i en högre grad till industrin. Danmarks produktivitetsökning har varit lägre än in Finland och Sverige med ändå högre än genomsnittet i Europa. (Under den första hälften år 2007 har produktivitetsutveckling varit svagare än förväntat i Sverige, men det är bättre att vara försiktig innan man drar slutsatser på basen av två kvartal.)

En potentiell förklaring till varför de nordiska ländernas produktivitetsökningar har varit högre än det europeiska snittet kan också finnas i konkurrensfrämjande avreglering av produktmarknaden. De nordiska länderna har relativt sett litet regleringar på produktmarknaden och den ekonomiska politiken har fokuserat sig på att främja och lyfta fram företagens konkurrenskraft.

En avreglering av produktmarknaderna leder oftast till att organisationer effektiveras och därmed till att olika teknologiska hjälpmedel tas i bruk. Empirisk forskning visar att det finns en positiv relation mellan avreglering av produktmarknaden och produktivitetstillväxt.

3. Inflationen

Figur 6. Inflationen

Inflationsutvecklingen har varit likartad i de nordiska EU-ekonomierna under de senaste åren. Den här utvecklingen är i viss mån överraskande, eftersom det är just i penningpolitiken som de tre länderna valt sina tre olika regimer. Målet för penningpolitiken sammanfaller dock; prisstabilitet eftersträvas i alla de här länderna, endast tillvägagångs-sätten är olika.

4. Stor offentlig sektor och höga skatter
Låt oss för ett ögonblick övergå till en annan gemensam nordisk faktor; den stora offentliga sektorn.

Alla de nordiska länderna har en stor offentlig sektor. Sverige har de största offentliga utgifterna per BNP: ca 56 %. Finland och Danmark har också en offentlig utgiftsandel som överstiger 50 % av BNP och hör således till Europas "toppkast" visavi den offentliga sektorns storlek.

Figur 7. De offentligt anställdas andel av totala sysselsättningen

Det här har medfört stor offentlig sysselsättning, något som i olika utsträckning också har bidragit till att hålla sysselsättningen hög, speciellt i Sverige och Danmark. Där utgör den offentliga sysselsättningen över 30 % av hela sysselsättningen. Finlands siffra är kring 25 %, medan motsvarande siffra i USA är 15 %, i Irland 13 % och i Nederländerna 11 %.

För att finansiera den stora offentliga sektorn, det omfattande socialskyddet och sysselsättningspolitiken, har de nordiska länderna höga skatter. Såväl den genomsnittliga skattekilen samt marginalskatten för högt betalda individer är mycket hög, speciellt i Sverige.

Figur 8. Den offentliga sektorns över/underskott
Figur 9. Offentliga sektorns skuldsättning

Hand i hand med de höga skatterna går de nordiska ekonomiernas finanspolitiska disciplin. De nordiska länderna har länge kännetecknats av en sund offentlig sektor med finansieringsöverskott och relativt sett små offentliga skulder. På bilden ser man att alla tre länderna har överskott i de offentliga finanserna. Följande bild åter visar att de offentliga skulderna är sjunkande. Nivån är internationellt sett låg. Man ska dock beakta att statsfinanserna just nu måste vara starka, eftersom vi ännu får njuta av en förhållandevis gynnsam åldersstruktur.

5. Jämn inkomstfördelning
Den femte och sista likheten, som jag idag väljer att ta upp, är den jämna inkomstfördelningen i de nordiska länderna. Sverige har den jämnaste inkomstfördelningen och därefter följer Finland och Danmark.

Fastän inkomstskillnaderna är små så finns det ändå tecken på ökade inkomstskillnader i de nordiska ekonomierna. Ojämlikheten i bruttoinkomster har ökat stadigt under det senaste årtiondet i alla de nordiska länderna. Den här utvecklingen har dock varit långsammare än i de anglosaxiska länderna.

De nordiska ländernas utveckling har alltså under de senaste åren varit förbluffande likadan. Man kunde tro att tre olika penningpolitiska regimer skulle leda till olika ekonomisk utveckling. Många trodde också då Finland gick med i euroområdet att det skulle leda till att de nordiska ekonomiernas likartade ekonomiska utveckling skulle börja skilja sig åt mer och mer. Så har det dock inte gått.

Utöver de nordiska länderna är Irland ett exempel på ett litet, avlägset beläget land med finanspolitisk disciplin som lyckats utnyttja sin position mellan Nordamerika och Europa för att bygga upp sin ekonomi. Irlands ekonomiska tillväxttakt har överstigit de nordiska ländernas prestationer en längre tid.

Hur skiljer sig de nordiska länderna från varandra?

Figur 10. Hur skiljer sig de nordiska länderna från varandra?

1. Attityden till EG/EU
Trots att de nordiska ekonomierna utvecklats överraskande lika under de senaste åren finns det också olikheter att peka på. Den kanske tydligaste skillnaden mellan Finland, Sverige och Danmark är attityden till EU och tidigare EG. Det fanns stora skillnader mellan de nordiska ländernas attityd till EG eller EU när de på sin tid blev medlemmar.

För Finland betydde inträde i EU på ett annat sätt än för Danmark och Sverige säkerhet och trygghet och en märkbar förändring från det något isolerade läge som landet hade befunnit sig i. Att Finland gavs medbeslutanderätt kring bord vi förut inte suttit vid var av stor vikt.

En liknande situation uppstod i samband med inträdet i euroområdet, när euron togs i bruk. För Finland var det väldigt viktigt att ta del i besluten i Europas kärna. I Sverige och Danmark tänkte man i delvis andra banor och värnade mera om sitt eget "oberoende". Man valde att hålla kvar de egna valutorna och den egna penningpolitiken. Olikheterna mellan de nordiska ekonomierna sträcker sig dock längre än till de rent politiska beslut som man har valt att fatta.

2. Arbetsmarknaden
Arbetsmarknadernas struktur och funktionssätt är en av de stora saker som skiljer åt de nordiska länderna.

Jämfört med de övriga länderna inom euroområdet ter sig Finland i mångt och mycket som ett modelland med hög kvinnlig sysselsättning, låg långtidsarbetslöshet och hög sysselsättningsgrad generellt. När man synar den finländska utvecklingen ur ett nordiskt perspektiv är bilden inte lika positiv.

Finland är idag på efterkälken gällande såväl sysselsättning som arbetslöshet. En förklaring till varför så är fallet står att finna i sysselsättningen av de äldre. Här har Finland misslyckats jämfört med Sverige och Danmark. Även när det gäller sysselsättningen av yngre är Finlands utveckling svag jämfört med Danmarks, men i den jämförelsen så klarar sig Finland bättre än Sverige.

Figur 11. Ungas arbetslöshet

Den kanske största skillnaden mellan Finland och de två andra länderna gäller sysselsättningsgraden. Vår sysselsättningsgrad är ca 70 % medan Sveriges är ca 73 % och Danmarks ca 77 %.

Figur 12. Sysselsättningsgraden
Figur 13. Deltidsanställningarnas andel

En annan märkbar skillnad mellan Finland och de två andra länderna är deltidsanställningarnas andel av de sysselsatta. Deltidsanställningarnas kraftiga tillväxt har blivit en trend i hela Europa under de senaste åren. Den här trenden har inte slagit igenom i Finland i samma utsträckning som annorstädes, främst på grund av kvinnornas höga heltidssysselsättning. Det här påverkar dock sysselsättningsstatistiken, som för Finlands del ser sämre ut. Ur bilden framgår att deltidsanställningarnas andel av alla anställningar är nästa 10 procentenheter högre i Sverige och Danmark än i Finland.

De stora olikheterna mellan speciellt Danmarks och Finlands arbetsmarknader härrör sig också från den arbetsmarknadspolitik man har fört. Danmarks arbetsmarknad ses som en av Europas mest flexibla och modellen kallas även ibland för "flexicurity" -modellen.

Löneförhandlingarna i Danmark sköts på företagsnivå. Det låga uppsägningsskyddet kompenseras av ett mycket generöst arbetslöshetsskydd. Man använder sig mycket extensivt av aktiv arbetsmarknadspolitik och den låga marginalskattekilen ger i Danmark incitament för rörlighet och produktivitetsökningar. Dessutom är de unga, under 25 år, föremål för en del tvångsåtgärder med målsättningen att aktivera dem på arbetsmarknaden. Sverige, och speciellt Finland, har säkert ett stort intresse att studera den danska modellen, även om ingen modell direkt kan kopieras från ett land till ett annat.

Figur 14. Arbetskraftsbrist

Trots nationella avvikelser har de nordiska arbetsmarknaderna även ett gemensamt växande problem och det är bristen på kunnig arbetskraft. Alla tre länder som jag här har granskat har hög brist på arbetskraft inom byggnadsbranschen.

Speciellt i Danmark har bristen spritt sig till övriga sektorer snabbt. Danmarks låga arbetslöshet gör att arbetskraftsbristen riskerar att bli ännu mer akut än i Finland och Sverige, men problemet är kännetecknande för alla de här länderna. Ur bilden framgår bristen på arbetskraft inom industriföretagen. Problemen är alltså växande i alla tre länder, men Sveriges situation ser betydligt ljusare ut än Finlands och Danmarks.

3. Företagssektorns struktur samt produktionsstrukturen
Ett sista viktigt drag som skiljer de nordiska ekonomierna åt är ländernas olika företagsstruktur och produktionsstruktur. Vår ekonomi baserar sig fortfarande i större utsträckning än de övriga ländernas på industri. Finlands industriorientering härstammar från stark traditionell storindustri: skogsindustrin, metallindustrin och senare den högteknologiska industrin.

Figur 15. Branschvis bruttovärdeökning, 2006

Servicenäringarnas framfart har inte varit lika stark i Finland som i resten av Europa. Ur bilden framgår att såväl de finansiella tjänsternas andel av bruttoförädlingsvärdet som de övriga tjänsternas andel är märkbart lägre i Finland än i Sverige och Danmark. Trots det växer tjänsternas roll också i det finländska samhället hela tiden.

Även själva bolagsstrukturen skiljer sig mellan länderna. Danmark kännetecknas av en ägarstruktur som ofta baserar sig på institutionellt ägande i börsnoterade bolag. I Finland och Sverige har man varit snabbare att integrera näringslivet i världsekonomin genom företagsköp, medan det i Danmark har skett betydligt färre utländska företagsköp.

Skillnaderna i företagsstruktur mellan Finland och Sverige å ena sidan och Danmark å andra sidan är rätt så stora. I Sverige och speciellt Finland står de stora företagen (med mer än 250 anställda) för den absoluta merparten av förädlingsvärdet (value added), 62 respektive 65 %. I Danmark däremot skapar de stora företagen endast ca 53 % av förädlingsvärdet. Skillnaden i företagsstrukturen kommer från att de små företagen (med 10-49 anställda) och medelstora företagen (med 50-249 anställda) i Danmark skapar en större andel av värdestegringen än i Finland och Sverige.

Avslutning
De nordiska länder som jag här har granskat karaktäriseras av många likheter, men också av vissa olikheter utöver de olika penningpolitiska regimerna.

Den ekonomiska utvecklingen har under de senaste åren varit övertygande och många blickar riktas mot Norden som en exempelregion. Man talar som bekant ibland om den "nordiska modellen" när man granskar de institutionella lösningarna typiska för den nordiska välfärdspolitiken men också när man tänker på den positiva utvecklingen i regionen. Huruvida det är korrekt att tala om en modell eller bara om liknande politik må vara osagt.

Men vilka är då orsakerna till att de nordiska ekonomierna klarat sig så bra trots den stora offentliga sektorn?

Finland, Sverige och Danmark är små öppna ekonomier. Utrikeshandeln är mycket viktig för alla tre länders välstånd och alla tre länder har gynnat fri handel.

Samtidigt är de alla konkurrensfrämjande och har upprepade gånger påvisat att man förstår marknadskrafternas betydelse för ekonomisk tillväxt.

Finland, Sverige och Danmark har också trots den stora offentliga sektorn haft en stram finanspolitik och således en sund offentlig sektor.

De nordiska länderna är också rättsstater, med ett högt utvecklat rättsväsen och låg korruption.

Naturligtvis måste vi ta i betraktande att de stora EU-länderna har ”än större” problem med demografin och statsfinanserna, och det hjälper till att Norden kommer bra ut i jämförande statistik. (Men att utmaningarna är relativt lindrigare än i övriga EU gör dem inte ”absolut” lindrigare!)

Det som är ett faktum är att man i Sverige, Finland och Danmark har fattat många likartade ekonomisk-politiska beslut. Speciellt beslut som ansluter sig till ekonomisk avreglering, främjande av konkurrens och satsningar för att höja produktiviteten och därigenom den ekonomiska tillväxten har varit viktiga för våra, de svenska och de danska framgångarna under de senaste åren.

Gemensamt för de tre ekonomierna är också tanken om ett inkluderande samhälle som försöker undvika att individer slås ut. Detta kräver en flexibel och ekonomisk organisation av de sociala systemen, där produktiviteten växer. Ett dylikt system är en utmaning men samtidigt också en tillgång.

De nordiska länderna har också gemensamma framtida utmaningar:

En utmaning är den offentliga sektorns produktivitet. Denna utmaning blir allt större i.o.m. åldrandet då efterfrågan av social- och hälsovårdstjänster växer.

En annan utmaning är att garantera att vi har tillräckligt med arbetskraft i framtiden. Vi måste diskutera vilka åtgärder vi skall ta till för att lösa de här problemen. Vi kan inte undvika frågan om utbudet av arbetskraft och arbetsbeskattningen.

De nordiska länderna har fortfarande mycket att lära och de har många nya utmaningar framför sig. Ekonomisk framgång kräver kontinuerliga reformer. Att hålla ett land konkurrenskraftigt, starkt växande och med hög sysselsättning och samtidigt bibehålla ett omfattande välfärdssamhälle är ingen lätt match.

;