Chefdirektör Erkki Liikanen: Det aktuella läget i ekonomin och på finansmarknaderna, Ålandsbankens Näringslivsdag, Mariehamn
Speeches and interviews
Speech
Thursday 24 January 2008, 12:00 AM
Ålandsbankens Näringslivsdag, Mariehamn 24.1.2008
Diaserie
[S1]
Banksektorn i Finland har varit stadd i ständig förändring redan i mer än 20 år. Av de banknamn som vi var vana att se på 1980-talet har de flesta försvunnit. Turbulenta perioder har det förekommit även tidigare, men de ligger långt tillbaka i tiden.
Mitt i denna förändring är Ålandsbanken en av de äldsta affärsbankerna i Finland. Banken tog sig helskinnad även ur depressionerna på 1930- och 1990-talet, då många konkurrenter tvingades upphöra med sin verksamhet. Enbart viljan att förbli självständig skulle inte ha gjort banken så långlivad. Att göra de rätta valen och undvika ödesdigra misstag har utgjort förutsättningar för en fortsatt verksamhet.
Hur ser då utsikterna för ekonomin och bankverksamheten ut i dag i ett bredare perspektiv? Framtiden ter sig betydligt osäkrare än bara för några månader sedan.
[S2]
Ökande osäkerhet är något nytt som vi egentligen började lägga märke till först i somras. Världsekonomin har vuxit kraftigt redan länge, och den finska ekonomin ännu längre. Detta har lett till att exempelvis arbetslösheten sjunkit nästan oavbrutet ända sedan mitten av 1990-talet. Så har till exempel Åland kunnat redovisa rentav avundsvärda arbetslöshetssiffror: i december 2007 var arbetslösheten i landskapet enligt Ålands statistik- och utredningsbyrå så låg som 2,1 %.
I Finland har produktionstillväxten begränsats snarare av kapacitetsbrist än av svag efterfrågan. Hushållens tilltro till sin inkomstutveckling har varit fortsatt stark och det har hållit uppe den inhemska efterfrågan. I motsats till förhållandet i många andra länder har detta inte hos oss lett till underskott i bytesbalansen då även exportefterfrågan hela tiden varit stark.
Allt sedan slutet av sommaren har vi mitt under en stark tillväxtperiod stött på ett nytt pro-blem: turbulens på de finansiella marknaderna. Utsikterna för en fortsatt god ekonomisk utveckling ter sig allt osäkrare, även om knappast någon förutspår en direkt recession.
Den ekonomiska historien har präglats av ett otal kriser, panikreaktioner och störningar av olika art och styrka på de finansiella marknaderna. Historien har inte upprepat sig, utan varje företeelse har haft sina särdrag. Och än en gång har vi överraskats av en helt ny marknadsstörning. I centrum står den här gången så kallad strukturerad finansiering.
I sin nuvarande omfattning och komplexitet är strukturerad finansiering något helt nytt. Och det är därför också första gången som vi har att göra med de problem som den har gett upphov till.
Den strukturerade finansieringen uppvisar en imponerande artrikedom. Man måste därför ta till uttryck som ”vanligen” eller ”i allmänhet” när man talar om finansieringen, eftersom det nästan alltid förekommer undantag. Synnerligen komplexa och brokiga instrument har sett dagens ljus. Hur som helst omfattar finansieringen värdepapperisering, värdepappersemissioner i trancher, investeringsbolag som utger strukturerade finansinstrument (av typen Structured Investment Vehicle, SIV, och conduit) samt monolineförsäkringsbolag.
[S3]
Traditionell värdepapperisering utgör grunden för många olika upplägg. Banken säljer
fordringar till ett för ändamålet inrättat särskilt bolag. Ett sådant bolag har normalt varken personal eller lokaler. Det finansierar sig genom att ge ut obligationer och använder tillgångarna till att köpa fordringar som värdepapperiseras. I regel har dessa fordringar varit relativt homogena, exempelvis enbart bostadslån. Typiskt vid värdepapperisering är att de emitterade obligationerna delas upp i olika trancher enligt kreditrisk eller ibland enligt någon annan egenskap.
[S4]
Vid traditionell värdepapperisering har inga nya krediter tagits in i bolaget efter att transaktionen genomförts. Däremot kan man i en säkerhetsuppbackad skuldförbindelse (CDO, Collateralised Debt Obligation) plocka samman många olika fordringar och köpa till av dem när gamla krediter blir amorterade.
Den värdepapperiserande banken för kreditrisken vidare. Strukturerad finansiering har ökat avståndet mellan den slutliga risktagaren och gäldenären. Riskbedömningen har överflyttats på ratinginstituten, dvs. kreditvärderingsföretagen, som bedömer kreditrisken i varje enskild tranch. Eventuella kreditförluster fördelas enligt tranchernas senioritet, först drabbas juniordelen och sist seniordelen. För varje tranch söks kreditbetyg från ratinginstitut.
Bankerna framhåller ofta att värdepapperiseringen bidrar till att frigöra kapital för andra ändamål då den minskar utlåningen i balansräkningen. Ekonomiska teoretiker har kommit med mer sofistikerade förklaringar. De hänför sig till asymmetrisk information eller till från varandra avvikande optimala finansiella strukturer i olika projekt.
Värdepapperisering började praktiseras i USA redan på 1970-talet och har där ännu i dag sin största spridning. I Finland har värdepapperiseringen inte nått någon större popularitet, medan den varit vanligare exempelvis i Storbritannien, Spanien och Nederländerna.
[S5]
För strukturerad finansiering finns alltså speciella investeringsbolag, ofta startade av banker. De ger ut certifikat i eget namn. De har även kreditlimiter i bankerna som garanterar finansiering exempelvis om de inte kan refinansiera sig på certifikatmarknaden. De kan ha en bred tillgångsmassa som inkluderar bland annat värdepapperiserade fordringar.
En stor del av finansieringen via marknaden är kortfristig medan investeringarna är långfristiga. Investeringsbolagen är inte kreditinstitut i juridisk bemärkelse och omfattas således inte av banklagstiftningen.
De så kallade monoline-försäkringsbolagen spelar en central roll i många värdepapperiseringstransaktioner. De bedriver endast en form av verksamhet: de beviljar garantier för värdepappersemissioner. Efterfrågan på ett sådant bolags tjänster är till alla delar beroende av att bolaget har mycket hög kreditvärdighet.
Strukturerad finansiering är en typisk global ekonomisk företeelse. Värdepapperiseringen ger upphov till obligationer som i stora mängder säljs över gränserna från ett land till ett annat. Bankerna har aldrig tidigare bedrivit en lika omfattande in- och utlåning i länder där de inte är fysiskt etablerade.
Den strukturerade finansieringen har de senaste månaderna varit på tapeten framförallt på grund av de problem den orsakat. I dagens globaliserade ekonomi berörs vi av såväl positiva som negativa händelser även i länder långt borta. Den marknadsturbulens vi nu upplever har fortplantat sig från andra sidan Atlanten.
[S6]
Ordet ”subprime” har ständigt återkommit i den senaste tidens finansiella nyheter. För några år sedan började man i USA bevilja även sådana hushåll bostadslån som inte uppfyllde villkoren för traditionella bostadslån, dvs. hushåll som inte var så kallade primekunder.
Subprimelån gavs framförallt åt personer med sämre kreditvärdighet än normalt. Subprimelånevillkoren är – eller kanske rättare sagt var – i början, dvs. i regel under de första två åren, mycket fördelaktiga. Därefter steg räntan avsevärt och blev rörlig. Marginalen mot referensräntan är ofta till och med fem procentenheter.
Fram till 2007 trodde man att kreditrisken i lånen var obetydlig. Att lånen hade bostäder som säkerhet ansågs utgöra garanti för långivarnas fordringar. Subprimelån har värdepapperiserats i mycket stor omfattning och stora mängder värdepapper med subprimelån som underliggande tillgångar har getts ut.
[S7]
Händelsekedjan på subprimelånemarknaden börjar med att säljaren avtalar om bostadslån med kunden. Säljaren kan ha upp till fem olika bankers produkter i sin portfölj. Säljaren får arvode från banken och därmed har han spelat sin roll.
Därefter sätter banken lånet samman med andra motsvarande bostadslån till ett paket som den säljer till ett investeringsbolag. Samtidigt bryts den redan från början svaga förbindelsen mellan banken och kunden.
Tillsammans med ett ratinginstitut förädlar investeringsbolaget lånen till certifikat med
olika kreditrisk och olika prioritetsordning i fråga om kassaflöde, dvs. räntor och amorteringar. De olika trancherna säljs till internationella investerare.
[S8]
Kreditrisken i subprimelånen har nu visat sig vara större än vad man tidigare bedömt.
Under ett års tid har bostadspriserna i USA varit fallande. Om de ursprungliga långivarbankerna hade hållit krediterna i sina balansräkningar skulle många av dem nu brottas med stora problem.
Att den strukturerade finansieringen är internationell gör att vi befinner oss i en ny situation. Via komplicerade arrangemang har kreditrisken kommit att hamna på olika håll i världen hos de mest överraskande investerargrupper. Uppläggen eliminerar självfallet inte kreditförluster. De bara styr förlusterna på ett nytt sätt, och också till utländska banker. Utan strukturerad finansiering skulle det vara närmast omöjligt att tänka sig att till exempel en europeisk bank kan ha kreditrisker på bostadsmarknaden i Miami eller Boston.
Ännu vet vi inte hur omfattande förlusterna från subprimekrediterna blir. Stora nya förluster uppstår åtminstone ännu 2008. Enligt vissa bedömare kan de sammanlagda förlusterna nå upp till 200-400 miljarder dollar.
De flesta av de affärsbanker som har rapporterat stora subprimeförluster kommer av allt att döma ändå inte att visa förlust för 2007. Deras ägare får låta sig nöjas med svagare lön-samhet än väntat och lägre dividender.
Monolinebolagens situation håller på att försvagas efter hand som garantiåtagandena infrias. Monolinebolagens verksamhet bygger helt och hållet på hög kreditvärdighet. Sviktar kreditvärdigheten måste klassificeringen av alla obligationer som bolaget i fråga garanterat omprövas. Extra kapital har redan behövts för att hålla kreditklassificeringarna oförändrade. Monolinebolagen har ofta garanterat även andra värdepapper vars kreditbetyg och marknadspris ifrågasätts om bolagens kreditvärdighet sänks.
Alla investeringsbolag har inte subprimerisker. Helt säkra på detta kan investerarna dock inte vara. Då man inte med säkerhet vet var exakt riskerna finns är alla misstänkta. Många investeringsbolag har därför blivit föremål för misstankar och deras certifikat är inte längre eftertraktade investeringsobjekt. Bristen på transparens är det allvarligaste problemet när osäkerheten är som störst.
[S9]
Bankernas verksamhet bygger på att de skaffar kortfristig finansiering billigare och placerar den i långfristigare investeringar med högre avkastning. I höstas råkade många investeringsbolag i svårigheter då de inte kunde finansiera sig med kortfristiga certifikat.
Investeringsbolagen var tvungna att söka hjälp hos de banker som de avtalat om kreditlimit med. Även om bankens garantiåtagande inte är av formell natur kan banken tvingas bistå sitt investeringsbolag med nödfinansiering, självfallet med egen risk, för att skydda sitt namn och rykte. Anknytningen till investeringsbolagen ledde i nästa steg till likviditetsproblem i bankerna.
Likviditet blev nyckelordet i turbulensen. Till och med inlåningen på bankkonton, som har betraktats som säker, har visat sig vara osäker om förtroendet förloras. Ett bevis på detta är den uttagsanstormning som den brittiska banken Northern Rock råkade ut för.
Bankernas medvetenhet om hur sårbar deras likviditet är har bidragit till att ytterligare försvaga marknadslikviditeten. Bankerna har för säkerhets skull hamstrat likviditet i stället för att bevilja krediter på finansmarknaden. Investerarna har visat mindre intresse än tidigare även för bankernas certifikat.
[S10]
På penningmarknaden har uppstått en situation där ränteskillnaden mellan krediter med
säkerhet och krediter utan säkerhet, euribor, är exceptionellt stor jämfört med tidigare. Fram till den 9 augusti i fjol var det knappast någon som funderade över om penningmarknadsräntorna borde mätas utifrån krediter med säkerhet eller krediter utan säkerhet. Skillnaden var nästan obefintlig.
Det föresvävade knappast någon att euriborräntorna återspeglar räntorna på krediter utan säkerhet på interbankmarknaden, dvs. marknaden där bankerna lånar av och till varandra.
Den dagen förändrades situationen abrupt. Den stora ränteskillnaden mellan lån med säkerhet och lån utan säkerhet beskriver den misstänksamhet som spred sig genom banksystemet. Uppgången i euriborräntorna efter sommaren beror inte på exempelvis penningpo-litiska förväntningar.
[S11]
Centralbankerna har sett på situationen med stort allvar. De har upprätthållit likviditeten med tillbudsstående medel. Så har till exempel Eurosystemet stärkt bankernas likviditet genom ett stort antal kortfristiga finjusterande transaktioner och långfristigare krediter fastän styrräntorna inte har ändrats. Centralbankerna har tillhandahållit även långfristiga krediter. Utan dessa åtgärder hade läget vid årsskiftet kunnat vara ännu oroligare. Genom de här transaktionerna ger centralbankerna bankerna lån mot betryggande säkerheter.
Centralbankerna har också visat prov på att de kan samarbeta på bred front. Tillsammans med den amerikanska centralbanken tillhandahöll ECB i december 2007 motparterna i Eurosystemet finansiering i US-dollar. Det har ytterst sällan hänt att centralbanker varit med om att tillhandahålla finansiering i främmande valuta.
[S12]
Hittills har effekterna av turbulensen begränsats främst till finansmarknaden. Det är fortfarande oklart hur stark inverkan turbulensen har på realekonomin. Vi får varje dag ny
information och det gäller att utvärdera när det är fråga om tillfälliga kast och när det är fråga om bestående förändringar.
Klart är dock att effekten har negativt förtecken. Påverkanskanalerna är många.
Effekternas omfattning beror på hur länge osäkerheten på de finansiella marknaderna håller i sig. Den senaste tiden har en rad internationella institutioner skrivit ned sina tillväxtprognoser för världsekonomin.
[S13]
De senaste åren har den starka efterfrågan i USA varit av central betydelse för tillväxten i hela världsekonomin. Det har varit vanligt att amerikanska hushåll belånat sina hus och använt pengarna för konsumtion. När bostadspriserna faller kringskärs denna möjlighet med följden att konsumtionsefterfrågan minskar. Utöver bostadsbyggandet är det här en orsak till att tillväxtförväntningarna i USA har försvagats.
Priset på finansiering har stigit och enligt färska rapporter har också tillgången på finansiering minskat. Det här återverkar på företagens investeringar och den vägen på tillväxtutsikterna. Åtminstone en konsekvens av turbulensen är positiv. De indirekta effekterna av omvälvningarna minskar bytesbalansunderskottet i USA. Underskottet har varit ett av de centrala problemen i obalanserna i världsekonomin.
[S14]
Det har sagts att subprimeförlusterna även i värsta fall inte motsvarar mer än värdeförlusten under en enda dålig dag på den amerikanska aktiemarknaden. En tillfällig nedgång i aktiekurserna har dock långtifrån samma effekt på samhällsekonomin som kreditförluster i bankerna. Aktieinvesteringarna är ofta långsiktiga. Kurssvackor hör till vardagen för aktieinvesterare.
Men vi måst minnas att effekterna på samhällsekonomin av stora kreditförluster i bankerna kommer via balansräkningen. Om kreditförlusterna tär på bankens kapital kan banken tvingas skära ned utlåningen till och med tiofalt. Subprimeförlusterna kan således ha stora följdeffekter på samhällsekonomierna.
[S15]
Enligt Finansinspektionens enkätundersökning har de finländska bankerna knappast alls några direkta risker på marknaden för subprimerelaterade värdepapper. Av detta kan vi ändå inte dra den slutsatsen att subprimeproblemen inte skulle kunna påverka bankverksamheten i Finland. Subprimerisker kan finnas hos helt oväntade grupper, också hos finländska bankers utländska motparter på olika marknader. Detta ökar våra bankers risker.
Under de senaste åren har bankernas utlåning ökat betydligt kraftigare än inlåningen. För att finansiera skillnaden har bankerna tvingats ty sig till marknadsfinansiering som nu har blivit dyrare. En dyrare finansiering försvagar räntenettot.
Situationen underlättas dock av strukturen på banksektorns utlåning. En stor del av krediterna är bundna till euribor. Marknadsturbulensen bidrar således till att successivt höja medelräntan på utlåningen efter hand som kreditstocken enligt avtalsvillkoren prissätts på nytt. Men här finns också risker för bankerna. En ökad räntebörda anstränger låntagarnas betalningsförmåga och ökar kreditförlustrisken.
Erfarenheter är alltid lärorika, och mest lär man sig i allmänhet av misstagen. Det är kanske ännu för tidigt att dra några definitiva slutsatser av det som skett, men jag tror att några omständigheter kan tas upp redan nu.
[S16]
Till bankernas uppgifter hör traditionellt att kontrollera låntagarnas betalningsförmåga. Detta är självfallet en omöjlig uppgift för insättarna och de har därför avstått från den. Bankerna har ett mycket starkt motiv för denna kontroll då eventuella kreditförluster tär på deras eget kapital.
Värdepappersinvesterare på en annan kontinent kan inte kontrollera låntagarens betalningsförmåga. Utläggning av kreditriskbedömningen till ratinginstitut motsvarar inte bankens egen omsorgsfulla bedömning. Investerarna har fått erfara att det inte lönar sig att blint lita på ratinginstitutens kreditbetyg. Även den bästa klassificering är bara en bedömares uppfattning, om än en viktig sådan. Klassificeringarna bedömer dessutom kreditrisken bara i snäv bemärkelse och tar bland annat inte hänsyn till likviditetsrisken. Risken i en investering bärs alltid av investeraren.
[S17]
Ratinginstituten, och deras aktieägare, har redan fått känna av turbulensen. Aktiekurserna i branschen har varit klart fallande.
Ratinginstitutens ställning på marknaden är i många avseenden speciell. De får sitt arvode av emittenterna medan klassificeringarna görs för investerarna. Å andra sidan är efterfrågan på klassificeringar helt och hållet beroende av institutens goda rykte. Förskönade bedömningar mister snabbt sin trovärdighet, och för sådana är ingen villig att betala.
Många marknadsaktörer har klagat över att ratinginstitutens metoder och kriterier inte är tillräckligt transparenta. Bristen på transparens även i övrigt är ett uppenbart problem på marknaden för strukturerad finansiering. Exakt information finns i alltför liten omfattning, och i betydligt mindre utsträckning än exempelvis om traditionell bankverksamhet.
Det är sist och slutligen de finansiella företagen själva som mest lider av bristen på transparens. Förutsättningarna för dessa speciella investeringsbolag att finansiera sig på marknaden rubbas under dåliga tider. Bristande transparens i förening med svag kapitalisering gör att de är de första som drabbas av likviditetsproblem.
Den strukturerade finansieringen har ökat kopplingen mellan banker och försäkringsbolag. När bankerna först beviljar krediter och sedan värdepapperiserar dem hamnar en stor del av deras utlåning slutligen i försäkringsbolagens balansräkningar. Försäkringsbolagen hör ju till de viktigaste investerarna på obligationsmarknaden. Även av den orsaken är det rationellt att koncentrera tillsynen av finans- och försäkringsbranschen till en och samma myndighet, såsom man beslutat göra i Finland.
Subprimekrisen har än en gång visat hur starkt riskerna på de finansiella marknaderna är förbundna med den övriga ekonomin. Den här gången uppstod problemen på bostadsmarknaden i USA. Nästa gång uppstår de kanske på något annat håll i världen. Tillsynsmyndigheterna måste ha ingående kännedom om förhållandena i de länder där företagen under tillsyn har risker. Bankens juridiska hemland är av mindre betydelse.
EU har på sin tid utfärdat regler enligt vilka tillsynsmyndigheten i en banks hemland svarar för tillsynen även av bankens filial i ett annat EES-land. På den tiden hade bankerna rätt få och jämförelsevis små utländska filialer. I dag är situationen en helt annan, och filialernas andel kommer med största sannolikhet att växa även i fortsättningen.
I värsta fall kan man hamna i en situation där banksektorn i något EU-land utgörs av några få stora aktörer, var och en övervakad av sin tillsynsmyndighet. Ingen tillsynsmyndighet har då längre en helhetsbild av läget. Utländska tillsynsmyndigheter kanske saknar tillräckliga resurser, språkkunskaper eller annan sakkunskap. Detta är ingalunda ägnat att främja en effektiv tillsyn. Det är hög tid att omarbeta direktiven om finanstillsyn genom att stärka värdlandets tillsynsroll.
I alla fall gäller det dock att ta lärdom av turbulensen. De viktigaste lärdomarna för bankerna den här gången är kanske följande:
[S18]
Riskanalysen bör inte läggas ut på entreprenad, åtminstone inte helt och hållet. Enbart kreditbetyg av ett ratinginstitut räcker inte för att banker eller andra investerare ska få tillräcklig information. Ratinginstituten mäter kreditrisken, men det finns också andra risker.
Likviditetsrisken har fortfarande betydelse. Bristen på transparens ökar problemen. Tidigare reglerades likviditeten genom olika bestämmelser som successivt slopades. Det ansågs att en solid bank alltid kan finansiera sig på marknaden. Regleringen har därför de senaste åren kommit att gälla framförallt kapitaltäckningen, men likviditetsproblemen hör ändå inte till det förgångna. Tvärtom.
[S19 ]