Arbetarrörelsens nordiska samarbetskommité
Helsingfors 10.2.2009
Finanskrisen och Norden
Den globala ekonomiska krisen överraskade alla
Krisen som började på den amerikanska subprime-bolånemarknaden år 2007 spred sig snabbt inom det finansiella systemet och till realekonomin. Den snabba och samtidiga konjunkturavmattningen världen över i oktober–november förra hösten överraskade ändå alla.
Ännu för ett år sedan talade man om ”decoupling” (frikoppling). Tanken var att tillväxtekonomierna i Asien tar på sig rollen som lokomotiv när USA sackar efter. Scenariot slog inte in. Den ekonomiska tillväxten avtar i samma takt överallt. I tillväxtekonomierna kommer takten att vara högre men effekten lika djup.
Sedan januari i fjol har varje ny prognos varit sämre än föregående. Internationella valutafonden IMF räknade för två veckor sedan med att världsekonomin växer med bara 0,5 procent i år och att världshandeln rentav minskar. Om så sker, ser vi slutet på en period med flera år av tillväxt till följd av den gynnsamma världshandelsutvecklingen.
Vi måste komma ihåg att inte bara tillväxtekonomierna i Asien utan också de afrikanska länderna söder om Sahara och ekonomierna i Latinamerika under åren 2004–2008 växte mycket snabbare än industriländerna och att klyftan i levnadsstandard minskade.
Nationalprodukten minskar nu klart i de tre stora ekonomiska områdena USA, Europa och Japan. Inget europeiskt land står heller utanför krisen, fastän de negativa tillväxtchockerna har kommit från annat håll.
Alla öppna ekonomier drabbas av den globala konjunkturavmattningen, inte minst de mest exportberoende länderna. Också den finansiella sektorn krymper, mest på områden där sektorns andel av nationalprodukten varit störst. Där bostadsbyggandet genom ökad skuldsättning varit expansivt har inbromsningen varit mycket snabb.
Hur har de nordiska länderna klarat sig i turbulensen? Har det haft någon betydelse att de har olika penningpolitiska system? Finland är ett euroland. Danmark har sin krona men den är knuten till euron. Euron flyter mot andra valutor och Eurosystemets primära mål är att upprätthålla prisstabilitet.
Sverige och Norge har sina kronvalutor och en penningpolitik med inflationsmål. Island har fått ta till undantagsåtgärder på grund av stora ekonomiska svårigheter. Finanssektorn var exceptionellt stor i förhållande till den övriga ekonomin.
Trots skillnaderna i de penningpolitiska systemen har fyra av de nordiska länderna klarat sig bra under de senaste åren. Nu har de alla drabbats av krisen lika hårt men i olika takt. Bruttonationalprodukten minskar 2009 markant och även sysselsättningsläget försämras.
Hur kunde subprimeproblemen i USA utlösa en så stor global kris?
Framför allt i internationella banker har balansräkningarna under det här decenniet svällt i allt högre takt. Subprimelån som paketerades tillsammans med andra lån, värdepapperiserades och lyftes ut bankernas balansräkningar vilket bidrog till banksektorns överskuldsättning i USA.
Bostadslån beviljades hushåll med svag återbetalningsförmåga och lockbetet var två amorteringsfria år med låg fast ränta. Sedan höjdes räntan till Libor plus 6 procent. Så länge bostadspriserna steg fungerade systemet. Efter två år kunde lånet omförhandlas eller bostaden säljas. När lånet hade lyfts ut ur bankens balansräkning kunde banken bevilja nytt lån med kapitalet.
Men priserna började sjunka, lånesumman var snart högre än värdet på bostaden och systemet kollapsade. I de komplexa lånepaketen fanns allt oftare subprimelån med ökande betalningsanmärkningar. När man inte visste var de fanns och till vilka belopp, köpte ingen längre dessa låneprodukter och ingen gav heller lån mot dem. Likviditeten i banksystemet sinade. Marknadsräntorna steg.
Först torkade likviditeten in, men sedan började kreditförluster realiseras. Förlusterna tärde på det egna kapitalet. När det egna kapitalet minskar, minskar bankens utlåningskapacitet tiofalt.
Bankerna tvingades skära ned på sin utlåning. De stora internationella bankerna drog sig tillbaka till hemlandet. De lämnade efter sig en stor lucka inom företagsfinansieringen även i Norden. Tillgången till lån minskade och priset steg.
Centralbanksoperationer
Centralbankerna hörde till de första som reagerade på marknadsoron. De har markant ökat sin utlåning till bankerna mot fullgod säkerhet.
När marknaderna fungerar normalt jämnar bankerna ut likviditeten på interbankmarknaden. Med andra ord vilar bankernas likviditet på möjligheten att vid behov låna av andra banker och av centralbanken som en sista utväg. Interbankmarknaden bygger på förtroende mellan bankerna och motpartsrisken upplevs som låg. När bankernas förtroende raseras minskar viljan att ge andra banker lån utan säkerhet.
Centralbankerna har haft till uppgift att förse marknaderna med tillräcklig likvididet för bankernas behov. Federal Reserve, Europeiska centralbanken och de nordiska centralbankerna har genom gemensamma transaktioner tilldelat de nordiska centralbankernas kundbanker dollarlikviditet.
Om centralbankssamarbetet vittnar också den historiskt unika samordnade räntesänkningen i oktober. ECB, Fed och bland annat Riksbanken beslutade att samtidigt sänka styrräntorna med en halv procentenhet.
Penningpolitik är inte nog: skräpbank eller kapitalisering?
När krisen fortsatte och fördjupades efter investmentbanken Lehman Brothers konkurs försvagades bankernas finansiella ställning ytterligare, och deras kapitaltäckning och hela banksystemets stabilitet hotades. Riskpremierna steg kraftigt och i takt med dem marknadsräntorna och utlåningen stramades åt ytterligare.
I oktober fick USA och några europeiska länder akuta problem när bankerna behövde kapitalförstärkning och få de illikvida lånen (skräpobligationerna) lyfta ur sina balansräkningar.
Ronald Reagan sade när han tillträdde: ”Government is not the solution, government is the problem.”
Nu säger man: Krisen är så djup att det inte finns några andra lösningar än regering, stat och centralbank.
Varför? Därför att endast regeringen har orubblig rätt till skatteinkomster. Endast centralbanken kan ge ut pengar och sörja för likviditeten i banksystemet.
I många länder studerade man intensivt de nordiska bankkriserna och lösningarna från 1990-talet. Först slog Storbritannien in på kapitaliseringsvägen följd av EU och efter en viss tvekan också USA. Kapitalinjektioner var det snabbaste och öppnaste sättet att stärka banksystemet.
Bankernas långfristiga upplåning hade också försvårats och blivit mycket dyr. Staterna beslutade ställa garantier för bankernas upplåning så att utlåningen kunde fortsätta. Det finansiella systemet är blodomloppet för ekonomin; om blodet slutar cirkulera hotas hela ekonomin.
De politiska beslutsfattarna har inte haft någon lätt uppgift: De ska garantera att den för ekonomin så livsviktiga bankutlåningen fortsätter men samtidigt se till att skattebetalarnas pengar inte slösas. Alla har stått inför samma dilemma; ECB har för egen del försökt bidra till en lösning genom att få till stånd en samsyn om de bästa metoderna. Om kapitalisering och garantier har det lyckats.
Frågan om så kallade skräpbanker är ännu öppen i de flesta länder. Om staten redan har tagit över en bank, är lösningen enkel: då blir det ju fråga om en intern överföring.
Men problem uppstår med privata banker: Hur ska de illikvida lånen prissättas? Om de värderas till marknadspris, leder nedskrivningarna till förluster som urholkar bankens kapital och utlåningskapacitet. Om lånen prissätts till bokfört värde som är högre än marknadspriset, blir det ett statligt stöd som ger banken en konkurrensfördel. I många länder söker man fortfarande en lösning på problemet.
Vad var det som gick snett i det finansiella systemet?
Bankerna hade alltså byggt upp en verksamhet som i alltför hög grad var beroende av marknadsfinansiering och de hade låtit sina kapitalbuffertar tunnas ut.
Också många andra orsaker låg bakom problemen:
1) Kreditvärderingsföretagen hade misslyckats i sina riskbedömningar av de komplexa låneprodukterna.
2) Bankerna och investerarna litade alltför mycket på kreditvärderingsföretagens kreditbedömningar och gjorde inga egna.
3) Med de moderna riskdiversifieringsmetoderna inbillade man sig att det gick att skjuta på risken och tro att den aldrig skulle realiseras.
4) Långivningskriterierna förlorade sin verkan när långivaren i den långa värdepapperiseringskedjan tappade kontakten med låntagaren.
5) Bonussystemen i bankerna frestade till expansiv utlåning och risktagande. Bonusarna var kopplade till lånevolymer, inte återbetalningar.
6) Man litade på att likviditeten aldrig skulle sina. Man insåg inte att misstroendet sprider sig när de första bankerna börjar redovisa förluster och att betalningssystemet då förlamas.
Hur bör banktillsynen och den internationella finansarkitekturen reformeras?
Många har med rätta frågat sig varför krisen inte bättre kunde förutses och förhindras. Det har varit det hetaste temat på många möten den senaste tiden.
Det viktigaste var kanske G20-ländernas1) toppmöte i Washington i november i fjol.
Förväntningarna på toppmötet var höga. Man väntade sig ändå inte några handgripliga resultat. Men där tog man fel. De stora ekonomiernas regeringschefer meddelade att arbetet med att förbättra den internationella finansarkitekturen måste inledas snabbt och beslutsamt. Mötet resulterade i en Washingtondeklaration.
Den innehåller en omfattande handlingsplan som är både ambitiös och krävande på grund av snäva tidtabeller. I deklarationen sammanfattas förslag från många internationella organisationer såsom IMF, BIS, EU och Financial Stability Forum. De nordiska länderna är representerade i de tre första.
Den nuvarande internationella finansarkitekturen skapades efter kriget. Man bör minnas att Bretton Woods-institutionerna bildades som ett led i det stora fredsprojektet.
Försök att skapa en finansarkitektur gjordes redan 1933 efter depressionen, men Hitler hade redan valt sin egen väg och president Roosevelt hade nog med de inhemska problemen och ville inte binda sig vid några internationella åtaganden.
Kriser har också tidigare lett till förändringar i finansarkitekturen. På grund av Vietnamkriget och USA:s betalningsbalansproblem slopades Bretton Woods-systemet med sina fasta valutakurser 1971 och marknadskrafterna fick större spelrum med valutakurserna.
När Berlinmuren revs 1989 och Sovjetunionen splittrades 1991 fick IMF och Världsbanken många nya medlemmar och blev genuint globala institutioner.
Nästa G20-möte kommer att hållas i London i april. Krisen har bidragit till att samförstånd, konsensus, har uppnåtts i många grundläggande frågor.
För det första måste öppenheten och redovisningsskyldigheten (transparency and accountability) på finansmarknaderna stärkas. Marknaden måste kunna produkterna och de finansiella företagens ekonomiska ställning. Incitamenten måste ändras så att de inte frestar till alltför högt risktagande.
För det andra måste finanstillsynen stärkas så att alla finansmarknader, produkter och aktörer omfattas av någon grad av reglering. Också kreditvärderingsföretagen måste övervakas.
För det tredje måste finansmarknadernas integritet stärkas. Konsumentskyddet ska förbättras, olaglig marknadsmanipulation ska förhindras och intressekonflikter ska undvikas.
För det fjärde ska det internationella samarbetet mellan tillsynsmyndigheter och andra myndigheter stärkas. Det har vi här i Norden arbetat för redan en längre tid.
Och för det femte ska de internationella finansinstitutionerna reformeras.
De nordiska länderna har under de senaste åren arbetat intensivt för att reformera Bretton Woods-institutionerna. Den största utmaningen blir att säkerställa tillväxtekonomiernas ställning och institutionernas resurser.
Det nordiska samarbetet i IMF bygger på en lång tradition. Island och Norge gick med i fonden redan i december 1945 och Sverige som sista nordiska land i augusti 1951. Den gemensamma valkretsen för de nordiska och de baltiska länderna bildades 1992 när baltstaterna blivit självständiga.
Den nordisk-baltiska valkretsen har under tidernas lopp visat sig vara ett lyckat drag. Länderna delar i mångt och mycket samma värderingar och förvaltningen av valkretsen är betydligt mer demokratisk än i de flesta andra valkretsar, där ett stort land ofta dikterar ställningstagandena. I den nordisk-baltiska valkretsen samråder man i alla frågor och samhörigheten är stor.
Valkretsens arbete i fonden har präglats av vårt oberoende av den internationella maktpolitiken. Det har gjort det möjligt för oss att tala ut i situationer där man har försökt använda fonden för politiska syften till förmån för någon landgrupp. Oberoendet har också gett oss möjlighet att stödja ledningen när fondens integritet har legat i vågskålen.
Ur nordisk synvinkel är det viktigt att Europa uppnår en samsyn om utvecklingen av finansarkitekturen och att samsynen sedan effektivt förfäktas vid förberedelserna av G20-ländernas toppmöten. Arbetet med att uppnå en samsyn har EU inlett inom alla fokusområden och mobiliserat centrala EU-aktörer för det. Det återstår att se om det internationella samfundet kan enas om hur strukturen ska reformeras.
________________
1) Till G20 hör Argentina, Australien, Brasilien, Indien, Indonesien, Italien, Japan, Kanada, Kina, Mexiko, Ryssland, Saudiarabien, Storbritannien, Sydafrika, Sydkorea, Turkiet, Tyskland och USA. I G20-mötena deltar också EU (ordförandelandet), IMF och Världsbanken.