Storm är något som är bekant för er ålänningar. Vinden viner ofta kring knutarna här ute i skärgården. Under de senaste åren har det också stormat i världsekonomin. Små vindbyar har vuxit till världsomspännande orkaner, och vi vet att vinden inte ännu har mojnat även om man kan skönja litet blå himmel bakom molnen.
Läget i världsekonomin ser rätt så ljust ut, även om vi för tillfället genomgår en turbulent period. Trots de rätt så ljusa utsikterna existerar det stora obalanser i världsekonomin och osäkerheten gällande framtiden är stor. Tillväxten i totalproduktionen har i många länder återhämtat sig väl från den finansiella och ekonomiska krisen. Speciellt väl har utvecklingsländerna, med Kina i spetsen, klarat sig. Den ekonomiska krisens inverkan på speciellt Kinas ekonomi förblev begränsad. Kinas starka efterfrågan har också hjälp många industrialiserade länder att komma på fötter efter den djupa nedgången.
Ett gott exempel på detta är Tyskland, vars ekonomi är starkt beroende av exporten av investeringsvaror. Tyskland har bättre än många andra länder kunnat dra nytta av utvecklingsländernas behov av ökat kapital i formen av maskiner och teknologi under perioden efter den finansiella krisen. Detta är även fallet för flera nordiska ekonomier. Finland och Sverige har efter det osedvanligt djupa fallet i bruttonationalprodukten under krisen sett en kraftig återhämtning i ekonomin. Detta beror delvis på ländernas starka beroende av konjunkturkänslig utrikeshandel med investeringsvaror. Alla dessa tre länder – Tyskland, Finland och Sverige – har också sett en god utveckling av den inhemska efterfrågan efter krisen. Den ekonomiska tillväxten är således på en rätt så bred bas, och beror inte enbart på draghjälpen från utvecklingsländerna.
Många industrialiserade länder har dock klarat sig betydligt sämre än efter krisens utbrott och vi ser en allt klarare segregering mellan industrialiserade länder som ridit ut stormen och de som ännu befinner sig i stormens hjärta. Grekland, Portugal och Irland befinner sig ännu i stormens mitt och måste genomföra stora omstruktureringsprogram för att möjliggöra bättre tillväxt i framtiden.
Även tilltron till framtiden har hållit sig rätt så god de senaste kvartalen. Industrins inköpschefsindex beskriver hur inköpschefer på diverse företag upplever konjunkturen, och som ni kan se, så har även förtroendet bland dessa förbättrats drastiskt sedan 2009. Under 2011 har vi dock sett en avstanning och vändning neråt i indexen, speciellt i Japan. Det här reflekterar naturligtvis tsunamin och kärnkraftskatastrofen i Japan, vars ekonomiska effekter nu börjar skönjas. Indexens nivå indikerar trots den senaste nedgången fortfarande tillväxt både inom euroområdet och i USA.
Framtidsutsikterna för världsekonomin överskuggas dock av den offentliga skuldkrisen som flera av Europas länder genomgår. Oklarheterna kring hur krisen kommer att utvecklas återspeglar sig i hela världsekonomin.
Det är dock inte enbart vissa europeiska länder som har en kraftigt skuldsatt offentlig sektor. USA och Japan har också stora långsikta problem att tacklas med. USA:s offentliga skuldsättning uppgår till över 90 procent av BNP, vilket är i samma storleksklass som Portugal, och Japans offentliga skuldsättning uppgår till dryga 220 procent av BNP enligt Europeiska kommissionens nyaste prognos, det vill säga mycket högre än vad något land i Europa har. Problemen som måste lösas finns således inte enbart i Europa, utan är ett generellare problem i industriländerna i världen.
Även om Finlands Banks och eurosystemets primära syfte är att utöva en penningpolitik som främjar prisstabilitet finns det också andra aspekter som är viktiga ur centralbanksperspektiv. Av speciell vikt är det man kallar makrostabilitet. Med makrostabilitet avses summan av stabila finansmarknader och en balanserad realekonomi. Till Finlands Banks uppgifter hör också att övervaka den finansiella stabiliteten i Finland.
Så över till Finlands ekonomi och dess utmaningar.
Den globala finanskrisen handskades hårdhänt med Finland. Bruttonationalprodukten sjönk med över 8 % i samband med att världshandeln sjönk kraftigt och finansieringsförhållandena försämrades. Fallet i totalproduktionen var en krass påminnelse om hur beroende Finland, som en liten öppen ekonomi, är av andra länders ekonomiska utveckling.
Finlands ekonomi har nu vuxit i god takt ett drygt år, samtidigt som världsekonomin har återhämtat sig. Utöver exporten har också den inhemska efterfrågan fått luft under vingarna. Både privat konsumtion och bostadsinvesteringar har tilltagit.
Enligt Finlands Banks senaste prognos från mars (vi kommer ut med en ny prognos senare denna vecka) fortsätter BNP-tillväxten stark efter en tillväxt på 3,1 % förra året. BNP kommer att nå nivån från år 2008 först år 2012.
Den djupa lågkonjunkturen kommer att återspegla sig i Finlands ekonomi ännu länge. De kraftiga tillväxtsiffror vi ser nu återspeglar ekonomins återhämtning från gropens botten. Tillväxtpotentialen är betydligt lägre på längre sikt.
Finlands industriproduktion har utvecklats tudelat. Maskin- och metallindustrin har utvecklat sig väl efter krisen, dock något sämre i början på detta år. Skogsindustrin verkar ha stannat på en betydligt lägre produktionsnivå än var den befann sig före krisens utbrott. Kemiindustrin har utvecklat sig gynnsamt efter krisen, men tillväxten varierar kraftigt från kvartal till kvartal.
Utrikeshandeln har varit viktig för återhämtningen från den globala finanskrisen i Finland. Fallet i exporten var kraftigt, men så var också uppgången. I början av detta år har exportens tillväxt stannat av, men trots det har företagens tilltro till framtiden förblivit positiv. Orderböckerna är nästan lika fulla som de är i genomsnitt och lagren har normaliserats. Skillnaderna mellan företagen är dock stora; en fjärdedel av företagen har fortfarande ledig kapacitet i relation till efterfrågan.
Också hushållens förtroende har utvecklat sig positivt under det senaste året. Samtidigt har den relativt goda löneutvecklingen gett stöd åt detaljhandeln. Det finns dock många aspekter gällande hushållens framtidsutsikter som inte ser så ljusa ut.
Ett orosmoment i den finländska ekonomin just nu är hushållens ökande skuldsättning. Vi har inte sett någon "deleveraging" inom hushållssektorn efter den ekonomiska krisen. Tvärtom så ökar skuldsättningen alltjämnt. Jämfört med situationen i mitten av 90-talet har hushållens skuld i förhållande till de disponibla inkomsterna ökat drastiskt. Lånen är allt längre och större både i relation till inkomsterna och i relation till säkerheterna. Den höga och tilltagande skuldsättningsgraden är ett fenomen som kan skönjas i hela Norden.
Allt fler hushåll i Finland är kraftigt skuldsatta och är således extra utsatta för förändringar i den ekonomiska situationen. Cirka 17 % av de skuldsatta hushållen har en skuldsättningsgrad på över 300 % av sina disponibla inkomster, och den här andelen har stigit kraftigt de senaste åren. Närmare 50 % av hushållens totalskuld innehas av de här kraftigt skuldsatta hushållen. Man kan under inga omständigheter prata om detta som ett marginellt fenomen.
Det är av yttersta vikt att hushållen och bankerna iakttar försiktighet i de här frågorna. Hushållen bör ta lån efter betalningsförmåga och också tänka på att ränteutgifterna kan stiga. Bankerna bör för sin del inte bevilja hushållen alltför stora lån i förhållande till uppställda säkerheter och betalningsförmåga. Båda parterna, både långivaren och låntagaren, bör utöva en viss försiktighet i de här frågorna för att undvika katastrofer i framtiden. Faran med kraftig skuldsättning härrör sig ofta till ökade risker. Ett hushåll med hög skuldsättning är inte så flexibelt och kan inte ta emot lika stora törnar som ett hushåll som har lägre skuldsättning.
De kraftigt skuldsatta hushållen är ofta speciellt utsatta för risker. I Finland är nästa alla bostadslån knutna till korta marknadsräntor, 1 månads, 3 månaders och 12 månaders euribor samt bankernas egna prime-räntor. Delvis innebär det här att penningpolitiken förmedlas snabbt och effektivt i Finland, vilket är en positiv sak. Men myntets andra sida är att stigande räntor påverkar finländska lånekunder snabbare än lånekunder i de flesta andra länder i euroområdet där bostadslån främst är knutna till betydligt längre räntor. Då marknadsräntorna sjunker gynnas de finländska hushållen på motsvarande sätt, men till det fenomenen härrör sig färre risker.
En av de största riskerna för ett hushåll är alltid arbetslöshetsrisken. När man blir arbetslös minskar ens inkomster och således också förmågan att sköta sina lånekostnader. Ju större lån man har desto större hot utgör arbetslösheten. Via arbetslösheten kan man mäta de mänskliga kostnaderna av en kris. Följderna av en lågkonjunktur blir ofta utdragna och smärtsamma för hushållen via den här kanalen. Speciellt ur ett centralbanksperspektiv är just risken att lånekostnaderna blir oskötta en viktig aspekt av arbetslösheten, eftersom detta är en kanal via vilken arbetslöshetens problem kan sprida sig vidare i samhället via finanssektorn.
Arbetslösheten steg relativt sett litet under den senaste ekonomiska krisen, men i dagsläge ser det ut som om nedgången skulle bli rätt så långsam. Arbetslösheten har nu en längre tid stampat på stället mellan 8 och 9 %. I praktiken betyder det här att vi i april i år hade 207 000 arbetslösa. I april 2008 fanns det 55000 färre arbetslösa. I ett litet land som Finland är det här mycket.
I samband med en lågkonjunktur stiger långtidsarbetslösheten vanligtvis med en viss fördröjning eftersom man måste ha varit arbetslös ett år för att räknas som långtidsarbetslös. Följaktligen började Finlands långtidsarbetslöshet stiga senare än arbetslösheten och ingen nedgång har ännu kunnat skönjas. Den intressanta frågan för tillfället är också hur långtidsarbetslösheten kommer att utvecklas och hurudana strukturella problem som härrör sig till detta.
Nära relaterat till den stigande skuldsättningen är utvecklingen på bostadsmarknaden, vilken också är relevant för hushållen, eftersom hushållen är aktiva aktörer på bostadsmarknaden och en stor del av hushållens förmögenhet är knuten till bostadsmarknaden. Finland har liksom väldigt många andra länder sett en mycket kraftig uppgång i de reala bostadspriserna under 2000-talet. Under perioden 2000–2008 steg de reala bostadspriserna med cirka 50 %. I en internationell jämförelse ter detta sig inte som så väldigt mycket. Till exempel har utvecklingen i Sverige under den här tidsperioden varit kraftigare än i Finland. Jämfört med Tyskland, som i övrigt (men inte på bostadsmarknaden) har en rätt så likadan ekonomisk struktur som Finland, är utvecklingen dock hisnande.
Vad har då möjliggjort en sådan stegring i bostadspriserna?
Förklaringarna är de samma i de flesta länder som har sett en kraftig uppgång på bostadsmarknaden; Möjligheten att få större och längre lån, liksom låga räntor och marginaler samt faktumet att utbudet inte riktigt hängt med efterfrågan har alla bidragit till utvecklingen. En allmän överoptimism gällande den egna ekonomiska situationen och dess framtidsutsikter har troligtvis också lett till att vissa hushåll har fattat vad man i efterskott uppfattar som ickeoptimala ekonomiska beslut. Riskerna har undervärderats och det egna framtida inkomstflödet övervärderats.
Till stor del kan dock utvecklingen i bostadspriserna förklaras med uppgången i löntagarnas inkomstnivå. Som framgår ur bilden befinner sig bostadspriserna i relation till inkomsterna inte så mycket ovanför det historiska snittet för tillfället. Jämfört med hyresutvecklingen ser ni att bostadspriserna har skenat iväg betydligt mera.
En del av prisstegringen kan förklaras med för snävt utbud. Speciellt i huvudstadsregionen är bristen på tomtmark ett problem, vilket också har bidragit till prisstegringen på bostäder. Som ni ser i den här grafen så har tomtmarkspriserna stigit betydligt snabbare än bostadspriserna i hela landet. Det här är ett långsiktigt strukturellt problem på bostadsmarknaden som är speciellt synligt i huvudstadsregionen, ett problem som också återfinns i till exempel Stockholm, och som bör åtgärdas.
Vi lyckades i Finland undvika de värsta excesserna på bostadsmarknaden i samband med den ekonomiska krisen. Den kraftiga tillväxten i byggaktiviteten avtog redan i god tid före krisens utbrytande bland annat på grund av åtstramande penningpolitik och brist på arbetskraft och höga byggkostnader. Således undvek vi den värsta överhettningen på bostadsmarknaden. I retrospekt kan vi konstatera att detta var lyckosamt. Nedgången i bostadspriser blev dock kort. Byggaktiviteten avtog snabbt, vilket ledde till ett tilltagande gap mellan utbud och efterfrågan. Samtidigt stödde den expansiva penningpolitiken hushållens ekonomiska situation. Bostadspriserna vände snabbt brant uppåt och växte ifjol med nästan 9 %. I och med att det tar tid att bygga hus, närmar vi oss först nu en situation där utbudet av bostäder börjar normalisera sig, vilket torde hjälpa till att lugna ner bostadsprisutvecklingen framöver.
Riskerna på bostadsmarknaden är trots detta påtagliga. Hushållens skuldsättning bara ökar och bostadspriserna har stigit kraftigt de två senaste åren. Problemen har inte lösts. Understatssekreterare Martti Hetemäkis arbetsgrupp har som en åtgärd föreslagit att man skulle slopa avdragsrätten av lånekostnader i beskattningen. Vi stöder förslaget men anser samtidigt att detta knappast kommer att leda till att den kraftiga skuldsättningen skulle minska märkbart.
Inflationen är ur ett centralbanksperspektiv speciellt viktig. Det europeiska centralbankssystemets primära mandat är att hålla inflationen nära men litet under 2 % på medellång sikt. I april var inflationen i euroområdet 2,8 %, det vill säga betydligt högre än målet på medellång sikt och det finns ett uppåttryck på inflationen överlag. Inflationen har fått fart främst på grund av att råvarupriserna har skjutit i höjden liksom livsmedelspriserna. Men också priset på service och industriprodukter har tilltagit under de senaste månaderna. Förväntningen är dock att inflationen kommer att sjunka tillbaka under 2 % under år 2012 som en följd av att marknadspriserna på råvaror sjunker. Också marknadens inflationsförväntningar tyder på en tilltro till att inflationen kommer att sjunka.
Inflationen i Finland har under det här året hela tiden befunnit sig över 3 %. Inflationen i Finland är alltså högre än i euroområdet i snitt. I Finland har livsmedelpriserna och servicepriserna stigit snabbare än i euroområdet i snitt. De genomförda skatteförändringarna under år 2010 i Finland förklarar också delvis inflationsskillnaderna.
ECB-rådet har höjt räntan en gång under våren till skillnad från de övriga stora centralbankerna som inte har höjt sina räntor. Många centralbanker har varit försiktiga med att strama åt penningpolitiken, andra har igen varit aktivare, speciellt mindre centralbanker. Till exempel har Sveriges Riksbank höjt styrräntan i flera repriser för att stabilisera inflationen.
I och med den ekonomiska lågkonjunkturen försvagades Finlands offentliga ekonomi kraftigt. Fast den tillväxt vi nu kan se ökar skatteintäkterna och minskar på de konjunkturberoende offentliga utgifterna kommer statens underskott att förbli stort om inte nya finanspolitiska åtgärder vidtas. Samtidigt kommer hela den offentliga sektorns underskott att fortsätta existera.
Då man till den här ekvationen sätter åldrandets effekter och utmaningar i framtiden börjar det redan vara bråttom för den offentliga sektorns konsolidering, och konsolideringsbehoven är påtagbara. Enligt finansministeriets bedömning är Finlands hållbarhetsgap cirka 5 % av BNP. Finlands Banks bedömning är motsvarande. Hur den offentliga sektorns konsolidering lyckas beror mycket på hur den genomförs.
Man bör främst välja sådana tillvägagångssätt som försämrar den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen så litet som möjligt. Det här bör beaktas speciellt i lösningar som berör beskattningen.
Utöver detta är den valda stategins trovärdighet viktig. Om planerna är trovärdiga så minskar samtidigt hoten om framtida skatteåtstramningar. Det här stöder konsumtion och investeringar i nuläget.
Fast Finlands ekonomiska utsikter ser rätt så goda ut finns det många utmaningar inom den närmaste framtiden.
Den offentliga sektorns hållbarhetsgap har vuxit sig så stort att det nu behövs strukturförändringar samt en omvärdering av den offentliga sektorns utgifter och inkomster.
Åldrandet kommer att spela en central roll i Finlands nära framtid. Befolkningens åldrande minskar ekonomins tillväxtförutsättningar och den arbetsföra befolkningen kommer att minska samtidigt som allt mer personal behövs för hälsovårds- och övriga vårdtjänster. En viktig aspekt är den offentliga ekonomins hållbarhet när befolkningen blir allt äldre. Hur kan vi förbereda oss på åldrandet?
Arbetets produktivitet måste höjas inom den offentliga basservicen. Detta innebär bättre och effektivare utnyttjande av informations- och kommunikationsteknik samt utvecklandet av nya arbetssätt. Det andra centrala elementet i denna ekvation är förlängandet av yrkeskarriärerna – både i början, i slutet och i mitten.
Utöver dessa utmaningar innebär utvecklingsländernas uppgång ¬– även om de innebär stora möjligheter – också ökad konkurrens på flera marknader både inom service och mera traditionell varumarknad. Samtidigt förflyttas efterfrågans kärna allt längre bort från Finland. Detta medför stora anpassningsbehov för många branscher och yrkesgrupper – och därmed för hela Finlands ekonomi. Speciellt för industriproduktionen, som sjönk kraftigt under lågkonjunkturen, är utmaningarna stora.
Även i sådana här förhållandena kan strukturförändringar stöda den ekonomiska tillväxten. Ekonomins mikrostruktur borde hela tiden vara i omvälvning så att företagen fortlöpande kan anpassa sig till den nya omgivningen. Dessa är också av vikt för lönebildningen.
Då industrins andel av värdeökningen minskar, ökar servicebranschens betydelse. Enligt existerande forskning är produktiviteten inom flera servicebranscher betydligt lägre i Finland än i många andra industrialiserade länder. Detta kan ses som en möjlighet. Inom de här branscherna borde det vara förhållandevis lätt att höja produktivitetsnivån genom att lära sig av internationellt sett bästa praxis samt genom att avskaffa konkurrenshinder. Exempel på konkurrenshinder är regleringar beträffande planläggning samt regleringar som begränsar företagsverksamhet.
Vi lever i en tid av ekonomisk brytning. Nya lösningar och strukturer håller på att utformas. Samtidigt är arbetet långt ifrån klart. Den offentliga sektorn, hushållen och många företag har stora utmaningar framför sig. En av utmaningarna är den höga skuldsättningen och vad som skall och kan göras åt den. Inga av utmaningarna har klara och lätta lösningsalternativ.
På det internationella planet är den offentliga skuldkrisen ännu ytterst bekymmersam och finanssektorns utmaningar har inte försvunnit någonstans. Utöver dessa problem är förebyggandet av systemrisker en stor, men viktig, utmaning för myndigheterna framöver. Det gäller att hitta redskap som lyckas förhindra att den kris vi genomlevt upprepar sig utan att strypa den ekonomiska tillväxten. Samtidigt gäller det att skapa förutsättningarna för nya innovationer och utvecklandet av potentiella företagsidéer, vilka kan öka konkurrenskraften på lång sikt.
Tack!