Chefdirektör Erkki Liikanen
Finlands Bank
Nätverket Träffpunkt Svenskfinland
Stockholm 23.1.2007
Finland, EMU och euron
Innan Finland gick med i EMU år 1999 fördes en livlig och intensiv diskussion om för- och nackdelarna med ett inträde liksom också i Sverige. Man insåg fördelarna med ekonomisk effektivitet, såsom minskad växelkursosäkerhet, lägre valutakostnader, jämförbarare priser, ökad konkurrens samt en effektivare penning- och övrig finansmarknad.
Men åsikterna gick kraftigt isär om effekterna på den ekonomiska stabiliteten.
En del var övertygade om att EMU och den gemensamma penningpolitiken skulle bidra till en trovärdigare penningpolitik. Om bristande trovärdighet för penningpolitiken var orsaken till de traditionella finska problemen med inflationstryck och avtagande konkurrenskraft, kunde prisstabiliteten och konkurrenskraften förbättras i EMU. Man räknade också med stabilare och genomsnittligt lägre räntor i valutaunionen än under förhållanden med en självständig penningpolitik.
Men mycket intresse ägnades den så kallade asymmetrin i den finska ekonomin. Medan den makroekonomiska utvecklingen var i stort sett likriktad i EU:s kärnländer Tyskland, Frankrike och Benelux, gick den i Finland i en annan riktning. Konjunkturerna växlade i en annan takt och svängningarna var djupare i Finland än i andra länder. Liknande drag kännetecknade också Sverige om än i mindre omfattning.
Eftersom den gemensamma politiken skulle anpassas efter konjunkturerna i hela euroområdet, befarade man att inriktningen kunde bli olämplig eller rent av mycket olämplig för den finska ekonomin.
Följande skäl angavs för asymmetrin mot de andra euroländerna:
Produktionen och exporten i Finland var koncentrerade till en liten grupp industrier. Pappers- och massaindustrin stod fortfarande för lejonparten. Dessa industrier är konjunkturkänsliga i fråga om både priser och volymer. Under 1990-talet växte IKT-industrin snabbt, till stor del pådriven av framgångarna i ett enda företag, Nokia. Den finska ekonomin blev därigenom sårbar för utvecklingen i telekomsektorn, men vid tiden för asymmetridebatten kunde man inte inse vidden av det.
En tredjedel av exporten gick till euroområdet, vilket gjorde Finland sårbart även för störningar från andra länder. Särskilt gällde oron växelkursrörelserna: man befarade att US-dollarns och andra valutors rörelser mot euron skulle ha en kraftig inverkan på den finska produktionens konkurrenskraft.
Den traditionella metoden att motverka konkurrensproblem, det vill säga devalvering, skulle inte längre gå att tillgripa i valutaunionen. För EMU-motståndarna var det här det tyngsta argumentet, framför allt om våra viktiga handelspartner Sverige och Storbritannien valde att stanna utanför valutaunionen och möjligen också utanför växelkursmekanismen ERM2, vilket senare visade sig vara fallet.
Farhågorna om asymmetriska chocker förstärktes av det ännu färska minnet av den ovanligt djupa ekonomiska och finansiella krisen under tidiga 1990-talet. Krisen, som var djupare i Finland än i Sverige, föregicks av en högkonjunktur i slutet av 1980-talet delvis pådriven av den finansiella avregleringen. Sammanbrottet i handeln med Sovjetunionen, stigande räntor ute i Europa och problemen med en fast växelkursregim bäddade för en depression och bankkris.
Bakom det slutliga valet att inträda i ERM och delta i EMU låg dels ekonomiska och dels politiska skäl. Man trodde att fördelarna med valutaunionen i form av ekonomisk effektivitet och en trovärdig penningpolitik skulle motväga kostnaderna och förlusten av en självständig penningpolitik.
Men de politiska motiven var minst lika viktiga som de ekonomiska. Finland ville sitta vid alla bord där beslut fattas och delta i den ”inre kretsen”, om en sådan klubb uppstod inom EU.
Inte heller i Finland var beslutet lätt. Det rådde länge osäkerhet om en hurudan samling av EU-länder som skulle övergå till euron och i vissa kretsar nyste man tvivel om huruvida EMU överhuvudtaget förverkligas. Våra nordiska grannar valde att stå utanför. Och till en början var den allmänna opinionen i Finland klart mot ett deltagande. Hösten 1996 var majoriteten, 62 procent, mot och endast 29 procent för. Under diskussionens gång och sedan regeringen deklarerat sin ståndpunkt samt riksdagen sanktionerat deltagandet började stödet för euron öka. 2001 var det uppe i 72 procent.
Finlands erfarenheter av EMU
Vi har nu över åtta års erfarenhet av valutaunionen. Intressant är att många av de asymmetriska chocker som befarades av motståndarna till euron redan har realiserats under denna relativt korta tid.
Vår IKT-industri upplevde starka konjunktursvängningar (boom–bust-cykel) vid sekelskiftet liksom också i den svenska. Helsingforsbörsens IKT-dominerade index fluktuerade mer än motsvarande index annorstädes. I Finland speglades konjunkturnedgången snarare i tillväxtförväntningar och tillgångspriser än i produktionsvolymer.
Eurons kurs mot dollarn sjönk först med nära 30 procent för att sedan stiga med 50 procent. Vidare har oljepriset mångdubblats under den tid euron har funnits.
Tvärtemot EMU-motståndarnas farhågor har varken den positiva externa chocken vid sekelskiftet eller den initiala euroförsvagningen störtat den finska ekonomin i någon inflationsspiral. Ekonomin har rätt smärtfritt klarat sig igenom IKT-recessionen och eurons stora fluktuationer.
Den finska inflationstakten, som under tiden före EMU stabiliserades genom en politik med inflationsmål, har sedan 1999 i stort motsvarat EMU-genomsnittet. Efter 2000 har inflationen mestadels legat på en nivå som ryms inom ECB:s definition av prisstabilitet. Under de senaste åren har inflationen i Finland liksom också i Sverige faktiskt hört till de lägsta i hela EU.
Finlands BNP-tillväxt har fluktuerat mer eller mindre i takt med euroområdets men genomsnittstillväxten har varit omkring en procentenhet högre i Finland än i euroområdet.
Faktorer bakom Finlands makroekonomiska utveckling
Den ekonomiska utvecklingen i Finland speglar både cykliska och strukturella faktorer.
Tillväxten har normaliserats efter 1990-talskrisen och återhämtningseffekterna syntes ännu i produktionstillväxten under de första EMU-åren. Tyvärr är arbetslösheten fortfarande relativt hög även om den nu ligger långt från rekordsiffrorna under tidiga 1990-talet.
Under senare år har efterfrågan ökat snabbt utanför euroområdet, och den öppna ekonomin har gynnat exportindustrin och hela ekonomin i Finland. Samtidigt har den globala konkurrensen och produktionstillväxten dämpat prisökningarna på exporterade industrivaror och importvaror och därigenom också dämpat inflationstrycket från den starka efterfrågan.
Inflationsmål och en lyckad budgetkonsolidering i förening med Finlands inträde i EU 1995 bidrog till att låg inflation blev något självklart och acceptabelt redan före EMU-starten. Faktorer såsom ett klart nominellt ankare för inflationsförväntningarna och ökad konkurrens på produktmarknaderna har bidragit till djupgående förändringar i pris- och lönebildningen och möjliggjort en relativt snabb tillväxt utan inflation.
Men jag kan kanske nämna tre bidragande faktorer som förklarar en viktig del av den positiva tillväxtutvecklingen under de senaste tio åren.
För det första har beslutsfattarna sedan 1980-talet konsekvent utfäst sig att främja en innovationsdriven ekonomi. Forsknings- och utvecklingsutgifterna i Finland utgör 3,5 procent av BNP, vilket är högst i Europa vid sidan av Sverige och i nivå med USA. En viktig del av forskningen har fokuserat på IKT. Finland och finska bolag har alltid deltagit aktivt i EU:s forskningsprogram.
För det andra är frihandel och avreglerade marknader en förutsättning för tillväxt i ett litet land. Utan frihandel skapas inga bolag av någon större dignitet och endast en konkurrensutsatt inhemsk marknad möjliggör nyskapande.
1990-talskrisen bidrog till insikten om att reformer behövdes. Olika koalitionsregeringar har försökt upprätthålla ett företagsvänligt klimat. Avregleringen av kapitalmarknaden och snabbt ökande riskfinansiering stimulerade tillväxten, IKT-sektorns diversifiering och internationalisering samt hela ekonomin.
Den tredje faktorn som har bidragit till utvecklingen i Finland är uppkomsten av IKT-industrin.
Avreglering och öppna standarder stödde en snabb utveckling i telekomindustrin och telekomtjänsterna. Det här satte fart på produktivitetsökningen i Finland. Det samma gäller för Sverige.
Jag vill också fästa uppmärksamhet vid förändringarna i banksektorn. Efter 1990-talskrisen omstrukturerades banksektorn kapitalt. Antalet anställda och kontor halverades. Banksektorns produktivitet ökade också tack vare ökad konkurrens och utnyttjande av ny informationsteknik och Internettjänster. Det här bidrog till den ekonomiska tillväxten i Finland.
Några ord om utbildningen
Den innovationsdrivna utvecklingen har förutsatt en samverkan mellan flera fundamentala faktorer, såsom ett effektivt utbildningssystem, ett konsekvent och förutsebart politiskt klimat och en sund grundläggande infrastruktur. De flesta av dessa villkor var uppfyllda redan före 1990-talet.
Vårt skolsystem har återspeglats i OECD:s PISA-undersökning av 15-åringars kunskaper och färdigheter (Programme for International Student Assessments). Finlands topplaceringar i undersökningarna har ofta använts som exempel på resultat som kan nås med både jämlik och högklassig undervisning.
Utbudet av personer med naturvetenskaplig och teknisk högskoleutbildning har främjat innovationsförmågan men samtidigt bidragit till att hålla lönerna för forskare och ingenjörer i IKT-klustern måttfulla trots en hög efterfrågan.
Stark bytesbalans och internationell portföljdiversifiering
IKT-tillväxten speglas i bytesbalansen, som har visat överskott sedan 1994. Stora överskott är en markant skillnad mot förr.
Bytesbalansöverskotten är inte bara följden av en konkurrenskraftig öppen sektor och stark exporttillväxt utan speglar också en rätt svag tillväxt i den inhemska efterfrågan efter 1990-talskrisen. Företagssektorn antog en försiktigare investeringsstrategi genom att minska sin skuldexponering och öka sina buffertlager. Den offentliga sektorn har gått med överskott i flera år.
Som en följd av den internationella diversifieringen av investerarnas portföljer ökade utlänningarnas innehav på Helsingforsbörsen till drygt 70 procent av det totala börsvärdet 2000. Den finska ekonomins exponeringar i IKT-prisbubblan vid sekelskiftet minskade, då ägarrisken till största delen bars av utländska investerare.
Finanspolitiken under kontroll
Efter 1990-talskrisen fanns ett klart behov av en ekonomisk politik som var förenlig med den fria rörligheten för kapital över nationella gränser. Ett brett stöd har utvecklats för en stabilitetsinriktad finanspolitik som grund för en långsiktigare stabil ekonomisk utveckling. Finanspolitiken har effektivt baserats på uttryckliga rättesnören såsom utgiftsgränser över hela valperioden och i linje med detta har de offentliga finanserna konsoliderats.
Som resultat av finanspolitiken går den offentliga sektorn med överskott. Överskottet ligger på 2–3 procent och beräknas ligga kvar på den nivån.
Risker och utmaningar
Självfallet ser allt inte ljust ut. Vid horisonten lurar stora risker och ekonomisk-politiska utmaningar. Jag ska här nämna två.
Ett bekymmer är bytesförhållandet, som under de senaste åren försämrats och enligt prognoserna fortsätter att försämras. Priserna på IKT-produkter sjunker globalt till följd av den tekniska utvecklingen och ökad konkurrens. Också prisutvecklingen i skogsindustrin har varit ganska svag. Utmaningen ligger i att hålla produktivitetsökningen hög och öka förädlingsvärdet i exporten.
Ett annat bekymmer är finanspolitiskt då befolkningen åldras snabbare i Finland än in andra industriländer inklusive Sverige. Skälet är de stora årskullarna från 1945–50. Utgifterna för offentlig service och pensioner ökar medan utrymmet för finansiering av extra utgifter blir mer begränsat.
Vi står alltså inför den stora utmaningen att förbättra produktiviteten av de offentliga tjänsterna.
Slutsats
Sammantaget verkar Finlands EMU-medlemskap under de första åren ha infriat de flesta löftena och undvikit de flesta riskerna. Fördelarna blev som beräknat en effektiv ekonomi och en trovärdig penningpolitik, och inget tyder på att den makroekonomiska stabiliteten skulle ha försämrats, snarare tvärtom.
Till slut några ord om effekterna av EMU på centralbanksarbetet: För Finlands Bank har den nya institutionella omgivningen varit närapå omvälvande. Som en del av Eurosystemet är Finlands Bank nu med i världens näststörsta centralbankssystem som bedriver politik visavi världens näststörsta valuta. Vid sidan av det här fortsätter banken att fungera som Finlands nationella centralbank.
För centralbanksschefen betyder det här fullvärdigt medlemskap i ECB-rådet och deltagande i ECB:s centrala beslutsfattande tillsammans med – sedan årsskiftet – tolv andra nationella chefer och ECB:s heltidsanställda direktion. Det här ger insyn i och ansvar för europeiska såväl som för globala frågor på ett helt annat sätt än vi vant oss vid i Finland.
Vi som sitter i rådet har alla var och en en röst vid besluten om penningpolitiken och andra politikfrågor. För mig personligen betyder EMU i praktiken rådsmöten i Frankfurt varannan vecka och för en stor grupp tjänstemän vid Finlands Bank regelbundna resor till kommittémöten i Frankfurt på samma sätt som deras kolleger från finansministeriet och andra ministerier i Finland – liksom i Sverige – reser till Bryssel.
Men det är ändå mera fråga om substans än resor. Därför har vi, en liten centralbank, valt att satsa på forskning, analys och bedömning. Bara på det sättet kan vi skapa en så god grund som möjligt i förberedelserna för beslutsfattandet i rådet liksom också för vår övriga verksamhet i Eurosystemet.