Genom tsar Alexander II:s nådiga manifest fick Finland den 4 april 1860 en egen myntenhet, mark, som var bunden till den instabila rubeln. Namnet mark motiverades bl.a. med att det var det äldsta kända ordet i Finland för pengar, ursprungligen namnet på en medeltida viktenhet.
Johan Vilhelm Snellman utnämndes 1863 till chef för finansexpeditionen i senatens ekonomiedepartement. Från denna post ledde han Finlands ekonomiska politik. Hans viktigaste bedrift var att han införde silvermyntfot för marken 1865, vilket stabiliserade markens värde.
Myntreformen gav ingen bestående lösning eftersom priset på silver började sjunka på 1870-talet och staterna övergick till guldmyntfot en efter en: Tyskland 1871, Danmark och Sverige 1873, Norge 1875 och Finland 1878. Ryssland övergick till guldmyntfot först 1897.
Inlösningen av sedlar mot guld upphörde i Finland 1915. Under perioden 1926–1931 tillämpades åter guldmyntfot, som upphörde under depressionen i början av 1930-talet. Efter detta har sedlar inte längre kunnat inlösas mot guld.
De historiska finska sedlarna speglar landets ekonomiska och politiska historia. På grund av bristen på silver i början av 1900-talet utökades sedelserien med sedlar i valörerna 1 mark och 25 och 50 penni. Under nationalromantikens tid var bildmotiven på de sedlar som Eliel Saarinen formgav och som infördes 1909 hämtade från Finlands natur, olika näringsgrenar, boskapsskötsel, skogsbruk och sjöfart. Självständighetstidens sedelserie (1922 års typ) associerar till klassicismen och människogestalterna återspeglar tron på en ljus framtid.
|
Historiska finska sedlar och mynt |
|
Formgivare: Alexander Fadejev Finlands första marksedel (jämte motsvarande 3-markssedel). Interimistiskt betalningsmedel innan den första myntserien och den egentliga sedelserien gavs ut på 1860-talet. |
|
Formgivare: Alexander Fadejev Den högsta valören i Finlands första egentliga sedelserie. På framsidan företrädesvis svensk text, på baksidan finsk och rysk text. |
|
Formgivare: Nilaus Fristrup (delvis utifrån A.F. Soldans skisser) Sedlarna, som var i bruk från 1870-talets mitt till 1880-talets slut och delvis in på 1890-talet, formgavs och trycktes i Köpenhamn. Den högsta valören, 500-markssedeln, sattes i omlopp då Finland övergick från silvermyntfot till guldmyntfot. |
|
Formgivare: Ferdinand Tilgmann, Den första sedel som tillverkades i Finlands Banks eget sedeltryckeri. Den förste chefen för tryckeriet (fram till 1909) var den kände tryckeriexperten, tyskfödde Ferdinand Tilgmann, som redan på 1860-talet varit med om att trycka de första marksedlarna. |
|
Tillverkare: Bradbury, Wilkinson & Co, Den högsta valören i den sedelserie som var i cirkulation för omkring hundra år sedan. På grund av sedeltryckningsteknikens utveckling började Finlands Bank oroa sig för sedlarnas säkerhet, och det kända engelska värdepapperstryckeriet Bradbury, Wilkinson & Co (verksamt 1824ÿ1984) kunde erbjuda en ny metod, som utvecklats av Musil von Mollenbruch och som grundade sig på specialtillverkade plåtar, färger och papper. Seriens formgivare är inte känd, men stilen är internationell, typisk för tiden. Sedlarnas baksida trycktes däremot i bankens eget sedeltryckeri. Sedelseriens motiv är skulpturerna på postamenten till Alexander II:s och J.L. Runebergs statyer i Helsingfors. 500-markssedeln har det mest kända bildmotivet, skulpturen Patria (även kallad Lex). |
|
Formgivare: Eliel Saarinen Sedeln ingick i autonomitidens sista sedelserie, som var formgiven av arkitekt Eliel Saarinen. Serien representerar den nationalromantiska, jugendinspirerade stilen. Motivet med plöjare och hästar på 100-markssedeln för tankarna till takfresken i Finlands Nationalmuseums entréhall, "Ilmarinen plöjer ormåkern" målad av Akseli Gallen-Kallela. 1000-markssedeln var den högsta valören i serienoch dess köpkraft motsvarade nästan 20 000 nutida mark. För första gången stod de finskspråkiga texterna först på sedlarna. – År 1918 utgavs en version av serien utan ryska statsbeteckningar och ryska texter. |
|
Formgivare: Eliel Saarinen Den högsta valören i det självständiga Finlands första egentliga sedelserie. Sedelns allmänna utseende associerar till 1920-talets klassicism med vissa bevarade jugenddrag. De nakna människogestalterna på sedeln väckte på sin tid motstridigakänslor. Den förandligade stämningen på 1000-markssedeln, där en grupp människor bärande en girland vandrar mot endisig sjöstrand, Finlands ljusa framtid, har ibland rentav kopplats samman med "De saligas följe" på Magnus Enckells altarfresk och medHugo Simbergs läktarfriser i Tammerfors domkyrka. – Sedlarna var försedda med beteckningen Litt. A från och med 1929, Litt. C från och med 1931 och Litt. D från och med 1939. År 1946 börjadeen något mer rödskiftande version av sedeln av 1945 års typ utges; denna var försedd med beteckningarna Litt. A och Litt. B och gavs ut fram till 1955. |
|
Formgivare: Aarne Karjalainen På 1930-talet uppstod ett behov av en sedel av högre valör än 1000 mark. Förberedelserna för utgivningen av 5000-markssedeln inleddes 1937, och sedelmodellengodkändes i oktober 1939. På grund av krigsförberedelserna var behovet av det nya betalningsmedlet akut,och därför utgavs först interimistiska 5000-markssedlar genom genom s.k. övertryck på 500-markssedlar. Den egentliga sedeln gavs ut efter vinterkriget i maj 1940. Sedeln var den första som hade ett porträtt av en historisk person,J.V. Snellman. Med sedeln infördes också en tryckteknisk nyhet, s.k. iristryck: färgen övergick successivt från mörkblått till blårött. – År 1946 började en brunaktig version av sedeln med beteckningen Litt. A. ges ut, och denvar i omlopp fram till 1955. |
|
Formgivare: Tapio Wirkkala Sedeln ingick i den sista serien sedlar i gamla mark. Den högsta valören var 10 000 mark. Från och med denna serie har alla marksedlar haftsamma format. En myntreform genomfördes 1963, då 100 gamla mark ersattes av en nymark. Sedeltypernaändrades då knappast alls; mindre ändringar gjordes först under andra hälften av 1970-talet. |
|
Formgivare: Paavo Huovinen och andra konstnärer vid Finlands Banks sedeltryckeri På 1970-talet blev det åter nödvändigt att få en sedel av högre valör än de dåvarande. 500-markssedeln pryds av president Urho Kekkonens porträtt och gavs ut på presidentens 75-årsdag. Motivet på framsidan består dessutom av ett vinterlandskap från Vuokatti,medan baksidan upptar Finlands vapen och landets allahistoriska landskaps vapen. |
|
Formgivare: Alexander Fadejev Ett silvermynt i myntserien från autonomitiden. År 1865 knöts den finska marken till silver(under rubeltiden hade inlösen mot silver upphört efter Krimkrigets utbrott på 1850-talet), och marken blev en självständig valuta i förhållande till rubeln – medan rubeln alltjämt var knuten till pappersmynt – (markens värde motsvarade från början, dvs. 1860,en fjärdedels rubel). – Övriga silvermynt i serien var 2 mark, 50 penni och 25 penni. |
|
Formgivare: Alexander Fadejev Ett kopparmynt i myntserien från autonomitiden. – Övriga kopparmynt i serien var 5 penni och 1 penni. På myntens frånsida återfinns begynnelsebokstaven i storfurstens namn (Alexander II, Alexander III eller Nikolaj II). Efter marsrevolutionen 1917 präglades mynt försedda med Rysslands okrönta vapen. |
|
Formgivare: ? Finland övergick från silvermyntfot till guldmyntfot 1878. Därigenom blev Finland en del av det internationella systemet med guldfot, som upprätthölls fram till första världskriget. Den finska marken motsvarade till sitt värde franska guldfrancen. – Inlösen av sedlar mot guld upphörde i Finland 1915. Finland återinförde guldmyntfot 1926 men frångick den 1931 på grund av depressionen. Efter detta har sedlar inte längre kunnat inlösas mot guld. |
|
Formgivare: I.G. Sundell Myntet ingick i det självständiga Finlands första myntserie. Det kallades allmänt nickelmark, trots att legeringen till största delen bestod av koppar. Myntets diameter var först 24 mm (dvs. lika stor som på 1-marksmyntet från autonomitiden och 1-marksmyntet från 1960-talet) men förminskades senare till21 mm. Under och efter andra världskriget präglades myntet vissa år i koppar och vissa år i järn. – Ursprungligen s.k. nickelmynt i serien var också 50 penni och 25 penni. |
|
Formgivare: I.G. Sundell Myntet ingick i det självständiga Finlands första myntserie. De lägsta valörerna (10 penni, 5 penni och 1 penni) tillverkades i koppar. |
|
Formgivare: I.G. Sundell Finland hade guldmyntfot för andra gången 1926–1931 (jfr 20-marksmyntet från 1891). Guldmynten (200 mark och 100 mark) hade under denna period dock endast symboliskbetydelse och användes inte i betalningsrörelsen. Sedlarna var inte heller längre försedda med text om inlösen mot guld. |
|
Formgivare: I.G. Sundell 10-marksmyntet ingick i den myntseriei aluminiumbrons (20 mark, 10 mark och 5 mark) som gavs ut i slutet av 1920-talet och som under många år ersatte motsvarande sedlar (20-markssedelnvar dock fortsättningsvis i omlopp). Under och efter andra världskriget togs sedlarna åter i allmänt bruk (5-marksmyntet återinfördes under andra hälften av 1940-talet och tillverkades dåi olika mässingslegeringar). |
|
Formgivare: P.U. Helle 50-marksmyntet ingick i den sista serien mynt i gamla mark. 20- och 10-marksmynten i serien tillverkades i samma legering av aluminium och brons som 50-marksmyntet;5- och 1-marksmynten präglades i järn. – Mynten gavs ut i penni från 1963 till början av 1990-talet. |
|
Formgivare: Olof Eriksson, Heikki Häiväoja Utformningen av 1-marksmyntet var resultatet av en tävling där förslagen från två deltagare kombinerades. Myntet hade traditionellt format med lika stor diameter som 1-marksmynten från autonomitiden och början av självständighetstiden. Först tillverkades myntet i en silverlegering, men då präglingskostnaderna steg på grund av inflationen upphörde präglingen i silver 1969. – På 1970-talet började 5-marksmynt (av 1972 och 1979 års typ) utges. – Dessa mynt ersatte sålunda i praktiken 1- och 5-markssedeln. |
1-markssedel av 1860 års typ 
100-markssedel, 1862 (av 1863 års typ) 
500-markssedel, 1878 (av 1877 års typ) 
5-markssedel av 1886 års typ 
500-markssedel av 1898 års typ 
100-markssedel av 1909 års typ 
1000-markssedel av 1922 års typ 
5000-markssedel, 1939 (av 1940 års typ) 
1000-markssedel av 1955 års typ 
500-markssedel av 1975 års typ 
1-marksmynt, 1865 (av 1861 års typ) 
10-pennismynt, 1865 (av 1861 års typ) 
20-marksmynt, 1891 (av 1877 års typ) 
1-marksmynt, 1921 (av 1918 års typ) 
10-pennismynt, 1922 (av 1918 års typ) 
200-marksmynt av 1926 års typ 
10-marksmynt, 1929 (av 1928 års typ) 
50-marksmynt, 1956 (av 1952 års typ)
1-marksmynt, 1965 (av 1964 års typ)