Historik

När Finland 1809 frigjordes från Sverige och kom under ryskt välde fattades beslut om nyordning av landets penningväsen. Kejsar Alexander I utfärdade 1811 en förordning om att inrätta Wäxel-, Låne- och Depositions- Contoiret i Åbo. Denna landets första bank blev sedermera Finlands Bank. Till Helsingfors flyttade banken 1819.

Sina egentliga centralbanksuppgifter inledde Finlands Bank under andra hälften av 1800-talet, då Finland hade fått en egen myntenhet och affärsbanker hade inrättats i landet. I bankens reglemente från 1875 fastställs att centralbanken har till uppgift att ”upprätthålla stadga och säkerhet i Finlands penningväsen samt att befordra och underlätta penningomsättningen i landet”.

Efter att Finland blivit självständigt stärktes Finlands Banks ställning som landets centralbank. Efter andra världskriget hade Finlands Bank i många decennier vidsträckta befogenheter att reglera landets valuta- och kapitaltransaktioner. I slutet av 1950-talet började regleringen successivt avvecklas för att helt och hållet upphöra i början av 1990-talet.

Finlands Banks viktigaste uppgift var att trygga markens externa värde. Detta mål sökte banken uppnå genom att reglera penningmängden och räntenivån samt markens värde mot andra valutor. Till bankens uppgifter hörde också att främja ett stabilt finansiellt system och en säker och effektiv kontantförsörjning. Finlands Bank hade ensamrätt att ge ut sedlar och mynt.

Finland blev medlem i EU 1995 efter en folkomröstning. En orsak till att Finland inledde förhandlingar om EU-medlemskap var strävan att stabilisera de ekonomiska förhållandena i landet. Att upprätthålla stabila monetära förhållanden är för ett litet land som Finland lättare om landet hör till ett gemensamt europeiskt ekonomiskt område än om det står utanför.

Införandet av euron 1999 innebar inte någon väsentlig förändring i Finlands Banks traditionella uppgifter. Den största skillnaden är att Finlands Bank numera inte agerar enbart nationellt utan som en del av Eurosystemet.